Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Menageri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO 6 MENAGERI
Negern har slutat sin förevisning, och det är blott aftonens
glansnummer, som återstår. Publiken skockar sig framför
lejonburen, delande sin beundran mellan Brutus, det nubiska
lejonet där bakom gallret, och den djärve, som utan vapen
skall gå dit in. Direktören tar av sig sin ytterrock, och
"lejonkungen" står framför oss i all sin glans, ljusröda trikåer och
ridstövlar och det guldsmidda bröstet översållat med ordnar
— från Nubien sannolikt även de. Han är liten till växten
liksom Napoleon, och det ständiga umgänget med rovdjuren
har givit hans ansikte ett rått och frånstötande utseende. Han
är starkt parfymerad av brännvinsdoft för att motverka den
fräna lukten där inne i buren, och det pomaderade håret ligger
i sirliga lockar kring den låga pannan. Negern räcker honom
en liten piska, och han drar långsamt på sig sina glacéhandskar.
Det högtidliga ögonblicket är inne, och det blir en andlös
tystnad i församlingen. Stolt hukar han sig ned och kryper in i
buren, och stolt slår han en piskklatsch åt den vilande Brutus.
Lejonet reser sig upp med ett dovt rytande och börjar vandra
runt kring buren, smygande sig tätt intill väggarna. Stolt
sträcker lejonkungen ut piskskaftet, och lydigt börjar Brutus
skutta fram och tillbaka däröver. Stolt räcker negern sin
härskare ett tunnband, och liknöjd och loj hoppar Brutus
därigenom. Stolt skrevar lejonkungen med benen, och nedhukad
som en slagen hund kryper Brutus mellan den djärves
ridstövlar. Brutus är i dåligt humör i kväll, han ryter ej tillräckligt.
Det blir dock något bättre i sista numret, där direktören står
i hörnet av buren och Brutus, störtande sig mot honom, hejdas
av lejonkungens blick. Brutus tredskas ej längre, utan ryter
oklanderligt och visar sin gulnade rovtand. Det hörs några
halvkvävda utrop av förskräckelse bland publiken, en käring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
