Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I kap. Genom minnets synglas - 1. Huru jag blev knekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
men det är ju ej ett avancement, nästan tvärtom, som en
Fanjunkare vid ett annat regemente sade då han avslog utmärkelsen.
En värnpliktsarmé måste byggas på andra grunder och som
en mera öppen vädjobana än den gamla tidens legosoldaters,
och jag tror att den överklagade bristen hos vårt folk på intresse
för försvaret, som verkar försvarsolust, nog till en del har sin
orsak i de förhållanden jag ovan vidrört.
Vad de övningar som förekommo beträffar, var det nog många
som talade mer om den gamla paraden än om skapandet av
modernt, stridsdugligt krigsfolk.
Infanteriets största effekt, geväret och dess användning
spelade en sekunda roll liksom skjutövningarna, i förhållande till
det högsta man strävade mot bataljonen och rättningen.
Eldgivning i spridd ordning övades i början på det mest tokroliga
sätt. Vid eld under framryckning sprang överrotmästaren tio
steg framåt, sköt och började åter ladda, underrotmästaren
fortsatte marschen förbi överrotmästaren tio steg, gjorde där
halt och inväntade dennes rop laddat, då han sköt och sedan
förfor på samma sätt som överrotmästaren — allt i upprätt
ställning. Mot slutet övades dock spridd ordning under sökande
av betäckning. I den gudomliga bataljonen skulle befälet på
samma gång göra samma rörelser och vändningar samt på en
gång kommendera rörelsen, ett oerhört skriande.
Befälsmötets övningar bestodo mest i att befälet i tur och
ordning instruerade och kommenderade rörelser och handgrepp
för det på linje uppställda övriga befälet. Laddningen skedde
i sjutton tempi och laddstocksdragningen var det stora
kriteriet. Det skulle ske i takt och utan att laddstockarna
klirrande slogos mot varandra.
Taktiska övningar och rekognoceringar minnes jag mig ej
hava sett mer än en gång. Sista året jag tjänade började man
dock avståndsbedömma. Men styva i handgrepp voro den
tidens krigare. Jag medger gärna att den strama exercisen var
rätt vacker att skåda och möjligen befordrande disciplin, men
för nutidens krig har den föga betydelse.
En härlig tid blev för mig detta möte och ju mer jag kom i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
