Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I kap. Genom minnets synglas - 1. Huru jag blev knekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
Ja ett i sanning fint och originellt Regemente var Jägarna,
och typiskt för det var en hurtighet och en livsglädje, som det
nog sög ur den värmländska folksjälen, som helt visst verkade
stark även på den vilken till äventyrs, som många bland
officerarna, ej voro infödda värmlänningar.
Samma anda härskade bland trupp och befäl. Över
officerskåren vilade något av Gösta Berlings saga och många av den
sagans typer fann man ibland oss. Det låg något av
äventyrslystnad och översvallande levnadsmod över dem och på
Trossnäs liksom på Ekeby härskade »Fru Musica».
Gammal var där traditionen för god musik och god sång.
Under Löjtnant Beckmans överinseende hade Musikkåren
blivit utmärkt, och sådan kvartettsång, som på min tid bjöds av
Hahr, senare musikprofessor i Amerika, Bränder, den smältande
tenoren, Florman och Beckman, får man leta efter, och bredvid
dessa fyra funnos många goda krafter till ersättning.
Ett glatt, gott kamratskap härskade och säkert är att nog
längtade alla till mötestiden. Man såg ju den tiden varandra
icke varje dag året runt så att värmen höll i sig.
Ack hur gärna återkallar jag ej i mitt minne dessa goda
kamrater, av vilka så många redan utbytt den gröna tröjan mot
den gröna jorden. Men utom livsglädjen låg nog hos Jägarna
den allvarets anda i botten, som fått ett så ståtligt uttryck
i Kapten Falks (värmlänning, men på annat regemente), så
vackra poem »Jägarnes signal», vilket syftar på jägarlöjtnanten
Bergquist som deltog i amerikanska frihetskriget och dödligt sårad
låg på fältlasarettet. Då han kände döden nalkas sade han till
sjukvårdaren »tag hit min gröna tröja, jag vill dö i den».
»Det är ett krigets lasarett
i nejd som strid förött,
där sängar stå så tätt, så tätt
och blodet sipprar rött.
En jägare med kinden vit
ber som en sista tröst:
’Räck gröna tröjan hit
och bred den på mitt bröst’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
