Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I kap. Genom minnets synglas - 2. En gammal resenärs erfarenheter och råd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bare har år från år samfärdseln blivit, så att man nu per
aeroplan kan kvista över till Amerika på 33 timmar utan andra
förberedelser än att stoppa en smörgås i den ena fickan och
en liten kompass, som visar direkta vägen, i den andra.
Också reses det ofantligt mycket, men månne utbytet av allt
detta resande blir vad det borde, och hindrar ej snabbheten
aV förflyttningen i mycket det tillgodogörande av vad man ser,
som vandraren eller den skjutsåkande ej kunde undgå att få
till godo. Mången har nog nästan mera utbyte av det billigaste
sättet att se världen, biografen.
Men det är ej endast snabbheten som hindrar den resande
att se så mycket som han kan. Det ges nämligen ett faktum
som man har gott tillfälle observera, när man sitter hela dagen
instängd med sina medresande, att de synas icke hava
kommit underfund med att fönstren duga att se igenom, helst i
Pullmansvagnarna där hela sidorna nästan äro av glas.
Nej, över korsordsgåtor, tidningar och tidskrifter hänga de
näsan, utan att täckas se det myckna vackra som likt filmen
rullas upp för dem.
Jag älskar ej automobilen, städernas förstörare, men för resor
ges det intet angenämare fortskaffningsmedel då det ju tillåter
en att stanna och noga betrakta vad som tilldrar sig ens
uppmärksamhet, en förbättrad återgång till de gamla diligensernas
behag.
Alldeles oskadlig för det beresta landet är ingalunda
turistströmmen, ty även om den är rikt guldförande lämnar den efter
sig mycket slamm som småningom lägger sig över det för
landet typiska, då för var resande som kommer en liten smula av
landets egenart nötes bort. Någon ivrare för ett lockande av
främlingar till mitt eget land har jag därför aldrig varit, utan
glädjer mig till och med då jag ser något som avskräcker
därifrån, som t. ex. den affisch jag i fjol såg på den officiella
resebyrån i Paris, den på E. Baudelats förlag utkomna
kubis-tiska »Chemins de fer de Suéde», »la Reine de la Baltique». Den
verkar motsatsen till vad den är avsedd att göra, vara ett
dragmedel till denna arma, misshandlade östersjödrottning. Skall
den därtill vara en måttstock för vad vår konst kan åstadkomma,
bör främlingen få en hög tanke om denna. Den som trots denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
