Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III kap. Konstnärer och konst - 3. Anders Zorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1.38
sommardansen» på Museum, »Dansen i Gopsmorstugan», icke
att förglömma ett av hans sista arbeten »Gopsberget», kullan
som sitter vid älvens strand, tala om hans skarpa blick för
rörelsen, lika skarp som den för luftens spel, och om hans
känsla för det typiska hos hans folk.
Samma formkänsla, samma köttiga behandling som i
måleriet finner man även hos skulptören. Zorn.
Tänk på det lilla huvudet av hans moder, skuret i trä med
en vanlig kniv, eller hans lilla grupp »Nymf och satyr».
På utställningen i Berlin 1896, där jag var kommissarie,
hade jag fått med en massa nakna kvinnostatyer. I Berlin
var man just då mycket »collet monte», vilket föranledde
presidenten Graf Harrach att vid åsynen av denna mängd nakna
fröknar i ett litet rum utropa: »Aber lieber Cederström, was
thun wir jetzt mit ihrén Harem?», och stämningen, som sedan
urartade till »Näckrosens» resor, var ytterst antinaken. Mitt
upp i detta bråk om mitt harem och under det vi samtliga,
berlinprofessorer och kommissarier, en dag sutto vid
frukostbordet kom en postbärare och lämnade mig ett litet paket,
som vid öppnandet befanns innehålla just Zorns lilla
mästerverk »Nymf och satyr». Tablå! Gubbarna rusade upp under
vilt moraliskt skrän. — En sådan oanständighet fick ej
förekomma! Jag tog saken lugnt, men lät för säkerhets skull
fästa det härliga lilla arbetet med glödgad järntråd på dess
konsol, så att det icke kunde dela Näckrosens öde.
Ja, detta öde var ju ganska eget och man ville knappast tro
på möjligheten av att i Herrans år 1896 hos konstnärer en
sådan stämning mot det nakna kunde råda, en stämning som
ganska mycket liknade den filiströsa indignation, som hos
publiken ofta mött det ;nakna. Emellertid var det denna
stämning, som lät Näckrosen om kvällarna åka ut i det avlägsna
annexet i parken, varifrån jag åter hämtade henne om
morgnarna, en trafik av vilken hon slutligen blev så svart, att hon
nu, där hon står i vår konstsamling, måst oljemålas. Sin
upprättelse fick hon dock då akademikern Knaus vid
prisutdelningen föreslog en belöning, som jag tror aldrig förekommit,
nämligen att juryn, som icke kunde belöna mästaren, skulle
tillskriva svenska regeringen ett beklagande av den stora
förlust Sverige gjort genom Hasselbergs död. Så skedde och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
