Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III kap. Konstnärer och konst - 7. Georg v. Rosen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
bildens tecken, och i det tecknet ha, Gunås, en oerhörd massa
kvadratkilometer duk onödigt konsumerats. — Konstnären
måste äga rätt att välja sina ämnen var han vill. Så jag målar,
ty så lyster det mig att måla. - Söker han form för något,
Siom han ser med sin inre syn och finner den dräkt, som passar
denna bild i en svunnen tid, så må han välja den, om han kan,
och det var just vad R. kunde. —
Man behöver ej känna Erik XIV:s historia för att njuta av R:s
tavla. Den framställer striden mellan två makter om en
människosjäl. Att det pulserande livet, som symboliseras av den
på golvet sittande mannens röda färg, representeras av Erik,
kan ju för den som känner historien vara av intresse, men
även den, som ej har den ringaste aning därom, fattar väl
tavlans innebörd.
Det fattade jag, och den tavlan grep mig så, att den blev
bestämmande för min blivande gärning. Tanken på den släppte
mig ej under den långa resan, och det första jag gjorde efter
framkomsten till Rom var att skriva ett brev till tavlans
mästare, vari jag uttryckte min glädje över att han nu efter sitt
långa kringirrande slagit rot i fosterjorden lik en kraftig ek,
under vars hägn många svagare plantor kunde skjuta upp. —
Jag anade då ej, att jag själv så snart skulle komma att ty
mig till detta hägn. Min Romresa ändades nämligen snöpligt
med en svår sjukdom, som bragte mig nära döden och tvang
mig att resa hem.
Från den tiden daterar sig egentligen det så lärorika intima
samlivet med v. Rosen.
Anno 73 fick jag några månader stå på den atelier Scholander
upplåtit åt honom, där han utförde Carl XV:s porträtt.
Senare på hösten stämde vi möte i Paris, där vi trots hans
motvilja för sin födelsestad genom en vän hyrt en jättestor
atelier, eller snarare två sammanslagna i no. 37 vid den numera
hypereleganta avenue Montaigne, där det den tiden utom »bal
Mabille» och Prins Napoleons Pompejanska hus, ej fanns annat
än stall och byggnadstomter. —
Någon vidare komfort utmärkte ej detta locus, som var byggt
ovanpå den engelske bankiren Milbanks stall, med helt tunna
murar och dito tak samt kolossala fönster. Den var 58 franska
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
