Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III kap. Konstnärer och konst - 7. Georg v. Rosen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
en våldsam självkritik, som drev honom att göra om och om
och som alltid frestade honom, att då han kom åt något av sina
färdiga arbeten vilja bättra på detsamma. Ett farligt tilltag,
då den nya färgen och den gamla svårligen smälta tillsammans.
Att hans kvalitativt så härliga livsverk, kvantitativt är så
litet har nog sin grund i denna självkritik, som t. ex. lät
honom arbeta på »Sfinxen» i tjugo år, och nästan ett år på den lilla
hunden på »Stockholms blodbad.» —
Som porträttmålare står v. Rosen på höjden, av nästan ingen
annan svensk nådd. Jag tyckes kanske taga till väl mycket,
när tanken går till våra porträttörer på slutet av 17- och början
av 1800-talet. — Över dem har han dock enligt min mening
ett övertag, nämligen den större förmågan att få fram det
själsliga, vara psykolog i lika hög grad som målare. —
En Roslins glänsande teknik t. ex. framhåller mer det vackra
skalet, än kärnan. En spets eller ett läckert stoff tyckes för
honom spela lika stor roll som det personliga. —
Ypperlig och bländande är hans konst, men ej intim som en
Troilis, eller i än högre grad Rosens.
Ej endast den påtagliga ytliga likheten fick han fram, utan
man kan av hans porträtt nästan sluta sig till den framställdes
verksamhetsfält och själsliv. Personer i saknad härav målade
han ogärna.
Vid en aldrig så hastig vandring genom det historiska galleri.,
den samling porträtt, som R. lämnar efter sig, kan man finna
huru befogat detta mitt yttrande är.
Huru målande för Kung Carls hela läggning är ej steget
ned från tronen med den mot hans folk sträckta öppna handen.
Sluter man sig ej lätt inför Malmstens och Kjellbergs porträtt
till läkarens skarpblick som liksom vill borra sig igenom den
lidande för att upptäcka lidandets orsak, icke minst den enögde
Malmstens, huru spydig, kvick och fri förefaller icke, trots
uniformen, general Sven. Ingen misstar sig heller på att Bolinder
och Almgren voro driftiga ledande industrimän, lika litet som
på att den storståtlige Baron Carl Jedward Bonde var en stor
magnat eller Bennich och af Ugglas höga ämbetsmän; man ser i
Sanders porträtt siaren, som liksom fanatiskt spänner blicken för
att söka intränga i Valhalls salar liksom i Wikners den milda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
