Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III kap. Konstnärer och konst - 7. Georg v. Rosen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
»greven», som han i allmänhet benämndes, däremot var
orubblig i sin övertygelse, det kände eleverna, ett faktum för vilket
den av hans forna elever, L. Nyblom, som talade vid gräver, så
fint fick följande uttryck.
»Då, sade han, nya släkten fyllda av oro och övermod sökte att
vrida fram tidens visare med våld, stod v. Rosen oryggligt
fast likt en solvisare och kastade sin skugga efter solens stråt,
glad att foga sig efter prövade lagar, ödmjuk inför gångna
tiders konstbragder, stolt i medvetandet att ha gjort sin plikt.» —
Och trots detta följde han dock omedvetet utvecklingen, men
utan språng ut i det obekanta. — »e pur se muove».
Vad nu människan Georg von Rosen beträffar, hade han
utom andra goda gåvor förlänats med ett i högsta grad nobelt
och vackert utseende. Den spänstiga väl proportionerade lilla
gestalten kröntes av ett härligt huvud, som med sitt väl
konstruerade kranium, sina skarpt mejslade drag, förde tanken på
en antik Qamée. Bristen på hår, som ju annars ej är just något
eftersträvansvärt, passade honom utmärkt och framhävde än
mera det skulpturala i detta huvud.
Den öppna ärliga blicken röjde karaktärens öppenhet, talade
om välvilja och godhet, den blev skarp först då han stod vid
staffliet. Jag minnes den väl, denna nästan irriterande,
genomträngande blick, som nagelfor varje minsta skrymsle hos ens
arma jag, då man satt för sitt porträtt.
Ett synnerligt lyckligt resultat av en korsning mellan
gammalt svenskt och gammalt grekiskt blod var han. Från fädernet
hade han ärvt de gammaldags ridderliga åsikterna, från modern
antikens skönhetsträngtan, från båda den omutliga rättrådighet,
som var ledtråden i hans liv.
Ett exempel på denna rättrådighet må anföras.
Det heta sydländska blodet svallade någon gång över och
vid ett sådant tillfälle förivrade sig Direktören mot en av
Akademiens betjänte och sträckte upp honom efter noter. Jag,
som bevittnade uppträdet, påpekade sedan för min chef, att
lian förivrat sig, då mannen hade absolut rätt i vad han gjort.
Rosen insåg detta och bad mig inkalla samtliga betjänte i
Directorium, som han benämnde vårt vackra Direktionsrum,
det vackraste ämbetsrum i Stockholm. Då jag med dem in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
