Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III kap. Konstnärer och konst - 10. Vid Cestii pyramid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
Det var just vad Rom var för Lundberg liksom det var för
den gamla romaren Palm, där hade han levat sin bästa tid
och dit skyndade han att återvända, då han lämnade
konsthögskolan. och hur mångfaldiga gånger hörde jag ej honom säga
att där han nu är där ville han stanna.
Det är ingalunda fråga om ett bedömande av konstnären,
vilket ju ligger utom dessa raders syfte, utan jag ville endast
yttra några av hjärtat gående ord vid den mångåriga
plikttrogna kamratens, den pålitliga vännens nyss fyllda grav.
Hur oväntat riktar ej döden sin lies hugg. Då jag, efter att
hela förra året ha varit med Lundberg i Rom, råkade honom
här i Stockholm, förvånades jag över hans ovanliga hurtiga,
frimodiga och ungdomliga aparition.
Hans gång var spänstig, hans handslag lika kraftigt som i
ungdomens dar och ögat lyste av glad förväntan att snart i sin
Romaateljé få hugga i med påbörjade arbeten.
Ett exempel på den sanna dådlusten var han, och jag som
under de senaste åren på nära håll kunnat följa hans arbete
häpnade över den friskhet och djärvhet som kommit över
honom, detta uppblomstrande av skapareandan. Att utan tanke
på de stora kostnaderna attackera en kolossal figur, »den
jordbundne, som söker frigöra sig», och att lyckas, var ett karlatag.
Vandrade man kring i den stora ateljén märkte man bäst
friskheten i hans senaste produktion.
Huru smärtsamt måtte det icke vara för de efterlevande att
tömma denna nyss så livaktiga verkstad, se packlårarna föras
bort liksom nyss konstnären själv i sin kista.
En tröst är dock att dessas innehåll är levande och åter
kommer att uppstå här på jorden, tala om en konstnär som ända
in i det sista gick framåt.
En strid och en evig oro måste varje sann konstnärs liv
vara, och ett sannare ord på en konstnärs gravsten kan ej
tänkas, än det, som står på min andra vän Werners på samma plats:
Inquietum est cor nostrum do ne c requiescat in te.
26. 2. 26.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
