Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
vecka brast min första framtand. — Ja, så var
det med min historia, och nu må Blomberg
minnas, att det gäller ugglans ben, när Skiparn
kommer trafvande.
— Tack för rådet, svarade Blomberg, jag ska
nog hålla ögonen opp. Jag kan förstå att
skomakar Väppling har i tankarna lädret på
Ski-parns rygg. Det var väl lika starkt som kräket.
— Bestås det inte kvickare tal, är det säkrast
att spara på det enfaldiga.
Torparen Blomberg teg, ty rusthållaren tog
ordet.
— Se på båtsman Broman, han sitter
redan och lurpassar lik en sjörövare, klar till
äntring. Nu kommer det visst någonting drygt.
— Ni tror, pojkar, att jag inte kan berätta
annat än gamla .skepparhistorier, sade Broman
och strök sig om hakan, men nu ska ni få höra
på annat. Och märk, att jag på slutet talar
om den längsta och värsta resa en
människa och ett par stöflar kan göra. — Se opp,
Väppling!
— Broman börjar med skryt, inföll Isaksson,
men det borde han inte ha gjort, ty
ögonblickligen flög rådet fram:
— Ison, hal in läppen, det faller dagg. —
Hör på ni andra.
Det var en gång två Pargasbor, en fattig
och en rik, som sku fara till Salo att köpa salt.
Den rike satt i kärran och den fattige lunkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
