Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Nu ser jag att Erika bedröfvad skakar på
hufvudet. Ilon förmår ej mera följa mina
tankars språng och spel, och hon suckar sakta
som ofta förr: »Stackars gamla Magistern!»
Nå väl, jag vill lydigt hoppa ned från de
skimrande skyar och såsom en förståndig
jordmask åter börja krypa genom landsvägens
stoft.–-
Då Lasse och jag i båt kommit öfver till
fastlandet och anträdde vår vandring, beslöto
vi att icke alls rasta i hemsocknen, där det
fanns många som kände oss, utan trafvade raskt
i väg, till dess att vi efter två timmar
passerade rån i nordväst. Där satte vi oss ned i
skuggan af ;en ’mossbelupen 1 ad vägg och började
förtröstansfullt undersöka Erikas välsignadt
tunga vägkostkorg. Ack, den befanns vara till
breddarna fylld af idel rara »ätande varor»,
som man i den gamla goda tiden uttryckte sig.
Ögat, gommen loch magen — jordens
mäktigaste triumvirat — gillade fullständigt urvalet,
arten och smaken.
Den dagen och följande tre lifnärde vi oss
flitigt och tacksamt med vägkosten, gifven af
Storgårdens oförglömda och oförlikneliga
husmoder. Nu ha vi i behåll förutom minnet
endast litet smör jämte den urgröpta skinkbitens
kupiga skal. Ack, att det goda och sköna och
feta i lifvel skall vara så flyktigt och
förgängligt! -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
