Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
Men då tröstaren sökte rätt på kvasten och
började sopa golfvet, satte sig gubben upprätt i
sängen, fräste och skrek: »Han borde låta bli med
att blanda sig i andras sysslor, ty om hustrun
kommer in, blir han själf kvickt utsopad.»
Magistern ställde kvasten i vrån, tog med
bekymrad min sin hatt och gick med dröjande
steg.
Då han ett par minuter senare närmade sig
gården, där han fått löfte om nattkvarter, hörde
han sång från byns stora gunga, som var
uppställd på en liten grön fläck mellan hällarna.
Längre borta hade en flock yngre och äldre
samlat sig kring Ung-Lars, som satt och stämde
sin fiol. Rilander steg fram till gruppen och
ropade.
— Ni står här sysslolösa och förspiller en
dyrbar tid. Jag skall tala till er.
— Bara det inte blir långt och obegripligt,
blef svaret.
Rilander klef upp på en sten, och med
detsamma började ordströmmen flöda. Han
uppdelade en människas lif i fem perioder och dem
förliknade han vid Staffan stalledrängs fem
fålar. Den femte var dödens fåle:
Den femte lian var apelgrå
— vi tackom nu så gärna —
den rider själfve Döden på,
allt för den ljusa stjärna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
