Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 NATALY VON ESCHSTRUTH
omkring hennes underkjol, de blonda hårflätorna
hängde till hälvten upplösta och rikligt genomdragna med
halmstrån nedåt ryggen, och videspöet i handen
full-ständigade det originella intrycket av hennes företeelse,
då hon nu ville gottgöra allt det försummade medelst
en djup, högtidlig nigning. För första gången såg hon
då på Hattenheim, vilken hastigt och något tafatt
bockade sig; sedan vände hon sig åter till Lehrbach och
utropade med ett strålande leende på sitt förtjusande
ansikte:
—, Ni är vår granne? Ni bor nu på Lehrbach? O,
så präktigt! och vad det gläder ’mig! Det var så ensligt
hos oss, alla godsen runt omkring äro bortarrenderade;
jag tyckte ofta det var riktigt tråkigt, fastän jag icke
var van vid annat. Men nu blir det bättre, nu
kommer ni ofta till oss, icke sant?
— Så snart och så ofta ni tillåter, min nådig
fröken! svarade han artigt. Ni bör ju icke glömma,
att ni är den lilla rosen på heden, och att jag, deu
vilde gossen, fann er vid vägen!
Josefine nickade helt oskuldsfullt och med
strålande ögon.
— Jå, jag visste att min fyrväppling skulle bringa
mig lycka! ropade hon med smickrande uppriktighet
— och jag skall heller aldrig mera skratta åt pastor
Frie d el, då —
Bärbel ryckte henne otåligt i kjolen:
— Nådig fröken, ni skulle ju genast få lycka;
nådig frun säger, att ni skall plocka krusbär i trädgården.
Det ryckte omkring Lehrbachs mun av ett med
möda återhållet skratt.
— Vi uppehålla er, min nådigaste, sade han, och
hindra er i edra husliga plikter! Tillåt oss, att i morgon
av edra ärade föräldrar begära tillåtelse att rätt ofta
få komma till Gross-Stauffen på besök, och även
utbedja oss den äran att få mottaga våra ärade grannar
på Lehrbach?
Josefine samtyckte ivrigt:
— Jå, kom i morgon! och mycket tidigt — och
stanna länge — jag skall genast tala om det för onkel
och tant. Hon avbröt sig plötsligt och lade fingret
på sina läppar: Men halt, jag vill genast ge er ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
