Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 NATALY VON ESCHSTRUTH
till taket, omkring och över de ålderdomssvaga
murarna. Klangrosor hade också smugit sig in bland
ran-korna och strödde under högsommaren friska
blommor på den gräsbevuxna gården. Jå, här kunde man
kalla Stauffen ett litet slott, men en sovande, idyllisk
drömbild, som fru Farna byggt om sin lilla Törnrosas
läger.
Poesi och prosa berörde varandra mycket nära
här; den mest måleriska delen av byggnaden vette mot
köksträdgården, mot kålhuvuden, sallat och grönsaker.
Och hur älskligt rosorna än prydde altanen kom ingen
för att inandas deras ljuva doft, ingen för att drömma i
deras skuggiga frid och bryta deras kalkar för ett
ögonblicks njutning; de blomstrade ensamma och förgäves,
ända tills höstvinden kom och blåste deras blommor i
stoftet.
Allting på Stauffen var praktiskt, ofta alltför
praktiskt till inspektörens och grannars berättigade
förvåning, vilka icke väntade sig mycket av den gamle
rytt-mästar von Wetters kunskaper i lanthushållning. Då
nämligen baron Bodö Wetter von Stauffenberg, en
utmärkt lantbrukare, störtade av hästen och dog och
lämnade sin lilla, knappt tvååriga dotter Josefine
föräldralös i det gamla slottet — hans hustru hade ett halvt
år före honom bäddats i familjegraven — då kom
dagen fore begravningen en gammal kalesch rullande in
på slottsgården, och ur den stego en kraftfull militär
och en ståtlig dam för att draga in som nya härskare
på Stauffen. Det var den döde baronens yngre
broder, Karl Bernd von Stauffen, förmyndare för den lilla
fader- och moderlösa, som med hjärtlig kärlek
omhuldades av honom och hans hustru, vilka själva
förlorat sin enda lilla jämnåriga dotter genom döden.
Ryttmästar Bernd blev således tvungen att taga
avsked ur krigstjänsten och för alltid säga farväl till det
brokiga, lätta livet i residensstaden, för att begrava
sig i ensamheten på landet. Med den färgrika
soldatmössan på huvudet skred han genom sitt nya rike,
utan att ha en aning om något och utan tillräckliga
kunskaper, och på alla sin inspektörs förslag svarade
han aldrig annat än godmodigt samtyckande:
— Nå jå, naturligtvis, gå bara på!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
