Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 NATALY VON ESCHSTRUTH
sju timmar, och så fara vi till Lehrbach och jag får
vara tillsammans med honom hela den långa
eftermiddagen I»
Då öppnades dörren och tant Renate inträdde.
— Nå, du sjusoverska! Låter solen skina dig på
näsan och ligger ännu i sången? Fort upp och till
arbete! Klockan är redan sex^ och de stackars små
kycklingarna ha ännu icke ,fått mat!
Och tant Renate böjde sig ned och kysste de rosiga
läpparna, som jublande hälsade henne god morgon.
Hög, tung och klumpig rullade den friherrliga von
Wetterska glaskarossen fram på den sandiga
landsvägen till Lehrbach. För fem år sedan hade den visserligen
blivit nylackerad med den skönaste citrongula färg, men
den hade dock ett ganska ålderdomsskröpligt utseende.
Men hästarna Voro präktiga; jädla och eldiga dansade
de fram över stenar och trädrötter, glänsande
fullblods-fuxar, präktiga praktexemplar.
Onkel och tant sutto på det rymliga framsätet,
Josefine, i den styva, veckrika, rosenfärgade
kattunsklän-ningen, satt på baksätet och såg otåligt ut genom fönstret
för att se hur långt man kommit. Därvid stod den
lilla munnen icke stilla ett enda ögonblick utan
avhandlade temat »Lehrbach» i alla möjliga avseenden.
— Mig till ära vill han till och med kläda sig i
uniform i dag! berättade hon hemlighetsfullt, så att
jag må kunna känna igen honom då vi mötas i staden
i vinter. Men se (där! ropade hon plötsligt jublande,
där dyker redan ruinen upp mellan tallarna! Den
står i Lehrbachs park, och nu äro vi snart framme!
— Då kan du draga på dig vantarna, Fine! sade
tanten och tog fram silkesvantarna ur sin ridikyl. Själv
drog hon vsin vita, broderade Grep e-d e-G h i n e-s c h a l
fastare om axlarna och sade:
— Nå, i Guds namn då! Glöm icke vad jag sagt
dig, Fine, om att äta med kniv och gaffel!
Fröken von Wetter nickade självmedvetet, under
det hon i andlös spänning knöt de ljusa hattbanden
under den fina hakan.
Vagnen vek genom en hög, elegant parkgrind in i
en bred skuggig lindallé gom förde fram till slottet. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
