Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 NATALY VON ESCHSTRUTH
varit en rolig ritt om den unga damen kommit hem
utan att de långa flätorna varit upplösta! Lehrbachs
blickar vilade också ofta överraskade på den barnsliga
amasonen, vilkens smärta gestalt tycktes växa i sadeln,
Vilkens kinder glödde och vilkens guldgula hår ofta
som en skimrande mantel fladdrade omkring
skuldrorna! Hej, hur vilt och fritt hon susade över heden,
hur säkert den lilla obehandskade handen förde
tyglarna! I början hade Hattenheim, misslynt och
orolig, försökt hindra det vansinniga kappridandet och
förebrått Giinther att han uppfordrade den unga
damen till sådana vågstycken. Men då onkel Bernd
skrattande försäkrade: »Det skadar Fine icke det minsta,
hon hänger som en katt på kräket!» — och sedan
han själv övertygat sig om den lilla ryttarinnans
ovanliga skicklighet och rutin, då jagade han med
strålande blick vid hennes sida, men dock försiktigt
vakande över häst och amason.
En eftermiddag sutto de omkring kaffebordet i
kaprifoliebersån då ett telegrafbud inträdde och räckte
fru Renate ett telegram:
— För herr baronen, nådig fru, med betalt svar!
Tant Renate satte glasögonen på näsan och
blickade högtidligt lugn på adressen.
— Till min man... hm, ni skall genast få svar,
och hon öppnade telegrammet och läste uppmärksamt
igenom innehållet. Det är om den där virkesauktionen,
jag tänkte det nog, sade hon eftertänksamt — och
naturligtvis åter en sådan där blodigel. . . Hon avbröt
sig tvärt och vände sig till Josefine:
— Kan du taga den här sedeln till onkel, borta
vid nyläggningarna., Fine, och säga honom, att jag har
telegraferat till monsieur en gång för alla! En sådan
— och våra gamla ekar? Det sker icke, icke ens för
aldrig så högt pris! Förr få de ligga, tills de ruttna!
Har du förstått, lilla mamsell? Marsch!" Och i det
hon Vände sig till de båda officerarne tillade hon: Om
ni Vilja rida med, låt då sadla våra båda fuxar åt er,
så att edra hästar icke bli för ansträngda . .. ni kunna
också stanna hos mig, orn ni behagar, och tant Renate
kastade tillbaka de violetta mössbanden och frasade
in i slottet. (Jå in i liöket så länge, Reinz! ropade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
