Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA
61
prinsens huvud och skrek: »Vive Té m p e r e u r I»
Precis som om jag hade haft en föraning om 1871, icke
sant? Då vänder prinsen huvudet om mot mig, ser
mig hänga där och skrattar med hela ansiktet, i det
han säger: »Du lille kanalje! Laga att du kommer ned,
du l» och hotar mig därvid ined fingret. Och det,
excellens, det var första gången som vår allra nådigaste
kejsare talade med mig!
Onkel Bernd riktigt snyftade fram de sista orden
av rörelse och patriotism, och ministern instämde med
ett:
— Riktigt förtjusande!
— Den andra gången, fortfor ry ttmäs tåren efter
några väldiga rökmoln1 var i palatset i Potsdam, där
jag hade den lyckan att vara page vid en hovbal. Prins
Wilhelms bild hade jag glödande slutit i mitt hjärta och
kunde knappt invänta det ögonblick jag åter skulle få
se honom ansikte mot ansikte. Fräck och förtjust som
jag var, tvingade jag mig så tätt bakom honom att jag
med händerna berörde hans rockskört och alldeles
tydligt kunde känna vilken parfym han hade på sin
näsduk. Och då var fru Fortuna mig nådig. Prinsen tog
nämligen helt plötsligt ett steg baklänges och satte
stövelklacken rakt på min stortå. Förskräckt vände
han sig om, såg mig ett ögonblick med sina
underbara ögon rätt i ansiktet och sade: »Pardon». Och
då jag den aftonen gick till sängs beklagade jag blott
en sak, nämligen, att en så stor och grov bängel som
jag skulle ha sådana styva leder. I övermåttet av min
sällhet ville jag nämligen kyssa min stortå, men det
gick icke! —
Under berättelsen hade Giinther och Hattenheiin
kommit in och ställt sig bakom ministerns stol. Den
unge greven ropade den ena gången efter den andra:
— Det är ju alldeles utmärkt, alldeles
förträffligt!
Och excellensen putsade något omständigt näsan
och nickade därvid bifallande. Endast
Hatten-heim stod tyst och såg med sina rörande trohjärtadie
ögon deltagande på berättarens upprörda ansikte.
— Och tredje gången, herr ryttmästare, vad sade
haw då? frågade Giinther ivrigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
