Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 63
dem. Varför också vara ledsen? I vinter skulle de
ju åter träffas i residenset; så var det bestämt, och
därför tog dän unge officeren avskedet lätt och
skämtsamt.
Men Hattenheim sade vemodig:
— Den lyckliga, fridfulla sommaren är förbi, nu
komma höststormarna, och minnet om den ljuva
ensligheten här skall likna klippan, över vilken den vilda floden
stormar fram.
Josefine såg på honom och sade tröstande:
-— Jag kommer ju till er i vinter och dansar på
hovbalerna! i
Då drog liksom ett moln över hans redliga ansikte
och han sade suckande:
— I vinter! Jå, jag fruktar att ni då skall träffa
mycken is och mycken köld, men dock icke överallt, ty
också under snön finnes det blommor, som vänta på
er ankomst, den vita julrosen, som bär ett kors och
som är hoppets symbol!
Han tryckte upprörd den unga flickans hand och
vände sig sedan hastigt bort för att taga avsked av
onkel Rernd.
Men Giinther kom andlös fram, förföljd av hela
skaran linhuvuden, vilka han, praktiskt begagnande de
rena näsdukarna, hade parvis bundit samman vid
händerna, för att undgå alla avskedsklappar och
farväl-puffar. Han räckte nu Josefine båda händerna, såg
henne länge och uttrycksfullt i ögonen och sade:
— Lev väl, fröken Josefine! Vi ha tillsammans
upplevt en myckel idyllisk tid här, jag ber er bevara
den och mig i vänligt minne, och skynda er att säga
farväl till denna ensamhet. En hel värld full av lust och
glädje, glans och prakt väntar på er. På återseende
därför i residenset!
Och hans mörka ögon blickade på henne, hans hand
tryckte hennes än en gång, och så var allt förbi; för
honom som en flyktig dröm, men för Josefine som den
första och enda dröm som gör hjärtat sällt, fastän bittra
tårar ofta hälsa uppvaknandet, och vars försvinnande
ofta flätar vita dödsrosor omkring pannan.
Det blev nu lika tyst och ensligt i Stauffen som
det varit förut. Men Josefine räknade med brinnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
