Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 NATALY VON ESCHSTRUTH
marna med stormande ömhet om talarinnans hals och
kysste hennes mun. Det lilla hjärtat var alldeles för
fullt för att finna ord som kunnat uttrycka allt det
hon kände.
— Och nu på med klänningen! fortfor tanten
myndigt. Har du redan de fyra vita underkjolarna?
Josefine nickade ivrigt och såg ned på de vitt
utstående, styvstärkta kjolarna, i vilka den smärta
gestalten försvann liksom i ett oformligt moln, men den
gamla damen sade lugnt:
— Stryk icke med händerna på dem! de bli mer
än nog tillplattade i vagnen! Och hon öppnade en
stor lockkorg och tog försiktigt fram ur den en vit
tyllklänning, fin och nys try ken, ett riktigt praktstycke
av finaste broderi.
Den unga flickans ögon strålade av glädje, hon
strök ömt över de många volangerna, vilka voro
broderade med de finaste blomstergirlanger och föllo den
ena över den andra.
Tant Renate blickade också med verklig ömhet på
den präktiga klänningen.
— Jå, jå, Finchen, i den har jag fordom firat
stora triumfer, sade hon med sällsynt vek röst, i den
såg jag min käre man för första gången. Han
trampade mig på foten då han dansade en stormande galopp,
och då talade vi för första gången med varandra; jå, jå,
små orsaker och stora verkningar! Så jå, mitt lilla
hjärta, håll nu huvudet stilla, då jag kastar över dig
kjolen, här är livet... Och skynda dig nu, klockan är
redan halv!
Med upphettat ansikte fullbordade tanten den unga
damens toalett, band omkring henne det brokiga
sidenskärpet, vilket för tjugofem år sedan troligen varit
modernt och fäste kameliabuketten vid hennes axel.
— Det är nästan som om jag såg mig själv ung
igen! sade hon nästan vemodigt leende, och jag vet
nu varför jag så omsorgsfullt bevarat alla dessa vackra
ting! Nu är du färdig, barn! Ställ dig nu i hörnet
där borta och drag på dig handskarna, men sätt dig
icke! det skulle förstöra den vackra klänningen! Och
tant Renate släppte ned det långa släpet på sin
galaklänning, vilket hon fästat upp under det hon hjälpte Josefine.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
