Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 117
Åter sänktes ögonlocken över frågarinnans
ögon. Orden ljödo sakta, liksom frampres-
sade mellan tänderna, och liljorna på bröstet darrade
vid den häftiga andhämtningen.
— Ingen stjärna — ingen lycka! viskade greve
Lehrbach med brännande blick. Hörde ni aldrig
sagan om det blonda, förtjusande kungabarnet, den
stackars förälskade pågen och de under jungfruburens
fönster söndertrampade små blåklockorna, som drucko den
unge gossens hjärteblod?
Sylvia såg liksom förtrollad upp i hans ögon.
Hennes fylliga läppar voro halvöppna, törstande,
smäktande, och likväl ringlade sig liksom en liten orm genom
detta leende:
—- Nej, sade hon kortn och jag vill icke heller
höra något därom; jag är själv ett sådant blont
konungabarn, som .. . hon tystnade tvärt.
— Som —?
Lehrbach fattade det blommande
körsbärsträdets gren och de små vila blombladen föllo ned
på prinsessans huvud, hals och bröst. Med stum glödande
fråga brände hans öga på hennes ansikte.
— Som aldrig skulle tåla att små blåklockor
söndertrampades under jungfruburens fönster! Hennes röst
ljöd hård och sträv, de vita tänderna beto i underläppen
och likväl såg hon leende och förtrollande upp på
mannen bredvid henne.
— »Och om jag älskar, vad angår det dig!»
citerade Gunther med demonisk makt i sin röst. Försök att
förbjuda ett hjärta att brista av kärlek till er.
— Då måste jag först Veta var ett sådant hjärta
finnes!
Hans blick Var hans svar.
— Ingen lycka — ingen stjärna, forfor Sylvia
drömmande, och den gamla refrängen — de måste båda dö,
de älskade varandra för mycket... vad den där
gyllene tiden i fabeln dock är tråkig och sentimental! Hon
skrattade plötsligt, kastade käckt huvudet bakåt och
såg med den henne egna blandningen av hån och
passion Gunther rätt i ögonen. Då tycker jag mera om
Vår moderna tid, till vars gudomilga lättsinne en Offenbach
skrivit musiken! Då för tiden voro de vatten som skilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
