Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 119
hastig blick på Josefine, Ånge och Hattenheim och
skred med prinsessan vid armen och ett något forcerat
självmedvetet utseende förbi dem.
Sylvia nickade mycket oskuldsfullt åt grevinnan
Ange, klappade Josefine en passant på skuldran och
sade med sitt huldaste leende:
— Ni har uppfostrat er sköne vän förträffligt, lilla
fröken. De par veckorna i lantlig ensamhet ha gjort
honom till den mest älskvärda och anspråkslösa
människa man kan tänka sig, han kysser till och med den
hand som räcker honom den bittra lagerkvisten!
Med ett kort skratt skrider sedan prinsessan vid sin
kavaljers arm vidare, och hennes långa släp sopar med
sig de kamelior som glidit ur Josefines hand vid den
plötsliga skräcken.
Sedan prinsessan försvunnit ur sikte strök
Josefine sig med handen över pannan, riktade de stora,
glanslösa ögonen på Hattenheim och frågade, liksom
vaknade hon ur en lång dröm:
— Kan en prinsessa gifta sig med en man som
icke bär en furstekrona?
Hattenheim såg dystert framför sig, men grevinnan
Ange smålog egendomligt och svarade:
— Hon kan det nog, men —- hon gör det tekel
Jag kommer, underligt nog, alltid att tänka på
Ekke-hards korta berättelse: »Och det Var en mörk
nattfjäril, den flög upp på berget och flög omkring ljuset
och visste att den måste brinna upp. . »
Hattenheim skrattade förbittrad:
— Nattfjärilen var en dumbom! heter det i
slutet av sagan.
— Var en husarofficer, som ville flyga högt! sade
Ange, ironiskt skakande huvudet. Förbrände
vingarna! — jag fruktar det är slutet både på sagan och
verkligheten!
— Det är så kvaft här, jag bryr mig icke om att
se några röda rosor! sade Josefine med darrande röst,
låt oss gå tillbaka! — —
Tant Renate satt ensam och med dystert utseende,
på soffan då de tre unga kommo tillbaka till henne.
Hennes skarpa öga märkte genast Josefines bleka, för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
