Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 127
Sylvia begagnade till och med helt ogenerat sin lornjett
Josefine hade då hälsat, undvikit att se på Giinther
och ägnat sin uppmärksamhet uteslutande åt prinsessan.
Men hon märkte att han hastigt vände sig om och såg
efter henne, och hon hörde Sylvia säga:
— För tusan — det var ju er lantliga idyll,
Fortu-natus! —
Den där gången genom parken hade för övrigt också
ett efterspel.
Då Josefine kom förbi paviljongen stannade hon
ett ögonblick för att betrakta det lilla förtjusande slottet,
som just då klart belystes av vintersolen. Men just
då. hon ämnade gå vidare öppnades ett fönster i övre
våningen och hertiginnan Marie Christiane med en
pälskrage över axlarna och en svart spetshalsduk över
huvudet visade sig i fönstret. Hon strödde brödsmulor och
sädeskorn ned på den snötäckta marken och såg med
sitt milda, tåliga Leende hur små pärlhöns, påfåglar, duvor
och andra vinterfåglar störtade sig över födan och
pipande, kurrande och kvittrande slogos om den.
Josefine som osedd stått och beundrat den förtjusande
bilden ryckte plötsligt förskräckt till och
stormade med ett bestört utrop mitt in bland hertiginnans
befjädrade gäster. I fönstret däruppe hördes också ett
skri.
Prins Alexanders unga rapphönshund hade nämligen
hastigare än tanken störtat in i den krafsande skaran
och gripit ett litet pärlhöns.
Med gälla skrik skingrades fåglarna, och i samma
stund kastade Josefine en stor snöboll på hunden, vilken
sprang åt sidan och för ögonblicket släppte sitt offer.
Fröken von Wetter skyndade fram och tog upp det
lilla, sakta pipande djuret.
— Tusen tack, min kära fröken! ropade Marie
Christiane. — Jag ber, kom upp med den stackars lilla
patienten, så skola vi se om den blivit svårt skadad.
Utan att tveka steg den unga flickan med
pärlhönan i famnen uppför trappan och infördes av en
lakej i en ganska stor salong, där hertiginnan hastigt
kom emot henne och hjärtligt räckte henne handen.
— Nej, nej, mitt kära barn! sade hon avvärjande
då Josefine böjde sig ned för att kyssa hennes hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
