Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 NATALY VON ESCHSTRUTH
nåde ord. Men han tillskrev hela förtjänsten oomtessens
utomordentliga ackompanjemang.
Sedan vände han sig till Josefine, som med
glänsande ögon såg upp på honom; hon hade aldrig i sitt
liv hört ett sådant spel. Hon ville gärna säga honom
något, men visste icke vad. Då räckte hon honom med
förtjusande naivitet handen och sade trohjärtat:
— Jag kunde vilja höra er länge ännu!
Baron d’0uchys blick mötte hennes; han lutade sig
ned och tryckte en kyss på hennes hand; så heta hans
läppar voro! Josefine blev nästan rädd.
Vid teet satt hon mellan Hattenheim och
hovmarskalken, med vilken hon tyckte mycket om att prata. Med
d’0uchy talade hon nästan icke alls; men ovillkorligt
gjorde hon en jämförelse mellan honom och Reimar,
Den unge diplomatens hela sätt och väsende var henne
främmande och gjorde henne beklämd, men i
Hatten-heims blå ö>gon såg hon liksom genom ett öppet fönster
in i hemmet; hon kände sig så trygg och säker vid den
blonde allvarlige mannens sida.
Natten var kall och stormig. Josefine spratt ofta
upp ur sömnen. Och då blåsten skakade träden, och
ishaglet slog mot fönsterrutorna, tyckte han sig alltid
höra baron d’Ouchys fiol, vild och ursinnig, genom
stormen. Då tryckte hon ansiktet mot kuddarna och
höll för öronen, men klangen fortfor likväl tills den.
övergick till Anges röst som gnolade: »Men om han
dig älskar, så tag dig i akt!»...
Men nej... hör.. det är ju blott stormen! Och
då knäppte hon händerna, tänkte på hemmet och
somnade lugnt igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
