Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 137
Ovillkorligt svävade hennes blick bort till Giinther.
Detlef skrattade muntert.
— Det kallar jag pessimism i baldräkt! ropade han,
livligare än vanligt. Ni tyckes ha en dålig tanke om stora
världen, och den är kanske icke så oberättigad, den
har mången gång blinda ögon och lider av den svagheten
att viljelöst pladdra efter ett fältrop som dagens lejon
utger som lösen. V o y o n s d o n c, det skall bli mig
en angenäm uppgift att efter förmåga förbättra er
mening om sanning och dikt!
Han bugade sig för Josefine, förde henne tillbaka
till Ange och Hattenheim och gick med ovanligt glatt
utseende direkt till prinsessan Sylvia, som stod och
koketterade med greve Lehrbach.
— Hör på, greve! ropade han till Giinther och
slog honom förtroligt på axeln, er lilla Gåslisa är
förtjusande! Tack för den ackvisitionen! Hon blir en
prydnad för vår säsong och en c r é v e-c 03 u r för
damerna, ha ha ha!... Tror du icke det, Sylvia?
— Du menar den lilla Wetter? sade hennes
höghet och kastade en hastig sidoblick på Giinthers leende
ansikte. Jå, det är märkvärdigt vad de moderna snitten
förskönar henne; hon är liksom en illustration till sagan
om den lilla fula ankungen som blev en svan!
— Gläder ni er icke åt förvandlingen, Lehrbach?
frågade Detlef lite ironiskt.
— Mycket, ers höghet, i synnerhet då den är så
fullständig och förtjusande!
Han sade det nästan mekaniskt, hans blick följde
Josef ines smärta gestalt, då hon just gick förbi med sin
kavaljer för att ställa upp sig till kadriljen.
Prinsessan vände sig häftigt om och gick utan ett
ord till Giinther bort till fröken von Dienheim, vilken
satt på en divan och sträckte fötterna långt ut i salen.
Hon kastade sig ned bredvid henne, höll den gigantiska
solfjädern framför ansiktet och började hemlighetsfullt
viska med henne.
Men Lehrbach smög sig bakom Josefine.
— God afton, min nådiga fröken!
Hon vände huvudet och bugade sig tigande. Hennes
ansikte var vänligt men fullkomligt lugnt, hennes blick
kylig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
