Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 NATALY VON ESCHSTRUTH
sin fux över nacken med ridspöet och flög före de
andra över staketet. Därefter svängde hon om
hästen och gav ivrigt akt på de andra.
Detlef och Lehrbach sprängde först över, sedan
följde fröken von Dienheim och tätt efter henne
Hat-tenheim och hovstallmästarens son. d’Ouchy dröjde,
en mörk rodnad färgade hans bleka ansikte och hans
läppar darrade.
— Jag är ängslig för er! viskade han till
Josefine. Hoppa ni först!
Hon smålog och nickade. En lätt smackning och
en knappt märkbar beröring med ridspöet, och Sorma
sträckte sig till språng; lätt och graciös som en
stenget. Och lugn, nästan orörlig, satt Josefines smärta
gestalt i sadeln.
— Bravo! ropade d’Ouchy jublande.
— Briljant! skreko prins Detlef och Lehrbach.
Men Sylvia vände häftigt på huvudet.
— Framåt! ropade hon med sammanbitna tänder,
fattade tyglarna och jagade fram längs den
människo-tomma landsvägen.
Slutligen saktade hon tempot, rätade åter upp sig
till sin vanliga, trotsiga hållning och kastade en
forskande blick på Josefine. Men denna sprängde
oförändrad fråm bredvid henne, betydligt före fröken Ilse,
d’Ouchy och Hattenheim. En livlig rodnad brann på
hennes kinder och ögonen glänste av’ glädje och iver.
Sylvia visste vad det betydde att låta Sorma
stanna. Hon lurade på detta ögonblick och såg i
tankarna häst och ryttarinna jaga planlöst omkring på
fältet, men hon bedrog sig. Skummande och
fnysande försökte Sorma visserligen göra revolt, men de små
händerna tvingade hästen liksom med järnhand. Och
då den likväl reste sig rätt upp, ven piskan genom
luften och träffade hals och ben, och sedan klappade den
lilla handen det lydiga djuret.
Hela scenen var ett ögonblicks verk, men helt
överraskad stirrade prinsessan på Gåslisa, som med
ett strålande leende red fram till henne.
— O, ers höghet, vad jag tackar er för den här
ritten! ropade hon med uppriktig glädje; för första
gången kände jag det åter som vore jag hemma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
