Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 NATALY VON ESCHSTRUTH
— Vi bli båda sentimentala, tycks det, greve
Lehr-bach! sade hon ledigt, och det passar dåligt under
karnevalen, då man bör skratta och skämta. Förbi
är förbi, och jag försäkrar er att jag är på god väg att
trösta mig över förlusten av min lantliga idyll! Jag
tror också allt för fast på öde och bestämmelse, för att
icke anse omändringen i mina förhållanden som min
största lycka. Livets skola blir ingen bespard och jag
har aV det gunstiga ödet fått trogna vänner vid min
sida.
•—• Ni menar Hattenheim?
— Honom framför allt, det är sant! sade hon glatt.
Han har från första dagen varit mitt ankare i denna
stormiga människoflod, min lots, som har räddat mig
vid den brokiga världens lockande strand! Nu gör
mig den tanken icke längre rädd, att de flesta blommor
i detta förlorade paradis äro giftiga! Dessutom är han
så förändrad, icke alls längre den tyste, tillbakadragne)
Hattenheim från fordom. Ofta gycklar jag och
säger att hans övermod är på god väg att bli
ordentligt lättsinne.
Och Josefine skrattade hjärtligt. Redan tanken på
den blonde mannen kom hennes ansikte att ljusna.
— Åter ett bevis på att lyckan gör övermod;
världen berömmer sådant hos Reimar, men hos mig klandrar
den det desto skarpam
Josefine hörde icke hans invändning, hon hade
plötsligt blivit förändrad, talade varmt om vännens
utmärkta karaktär, hans tillgivenhet för LehrbachS och
hans osjälviska önskningar för dennes framtid.
— Ser ni, greve Lehrbach, för Hattenheims skull
kan jag icke Vara allvarsamt ond på er, ty det vore
ett missljud i vår harmoni, och den bemödar jag mig
ivrigt att bibehålla!
Hon sade detta skämtande, nästan retsamt.
Lehrbach lät sin ridpiska susa genom luften då han
svarade:
— Tror ni, fröken Josefine, att jag fruktar er
Vrede? Jag skulle mycket hellre vilja att ni hatade
mig, än att jag Vore er likgiltig!
Då han icke .fick något sVar utan den unga damen
skämtade med gossen, .fortsatte han skrattande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
