Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 NATALY VON ESCHSTRUTH
pinsammaste ’förlägenhet! Ni, som är van att göra
riddartjänst åt drottning ros, kan omöjligt sakna den lilla
landsvägsblomman från Gross-Stauffén!
Han skrattade förbittrad.
— En sällsam landsvägsblomma, som har så många
skarpa törnen!
Sedan gingo de en lång stund tigande.
— Vilken dans skänker ni mig i morgon afton hos
den engelske ministern?
Ett gäckande leende syntes på hennes ansikte.
— Polkan före kotiljongen!
Hans sabel slog hårt mot marken, och han knot
häftigt handen ...
— Och varför just den dansen? frågade han med
sammanbitna tänder.
— Därför att ödet icke ville att vi på den där
första hovbalen dansade den tillsammans, och’ därför
att ni då så mycket beklagade er däröver!
Icke den minsta skärpa röjdes i hennes röst.
Lehrbach svarade ingenting, men började nästan rusa
framåt. Men då den unga damen helt lugnt bibehöll
sitt förra tempo, saktade han sina steg.
— Skänk mig kotiljongen! båd han vekt.
Hon sänkte huvudet något.
— Jag beklagar, greve, men den dansen tillhötr på
alla kommande fester under säsongen herr von
Hat-tenheim.
Giinther skrattade hårt; han gick närmare och
lutade sig intill hennes Öra.
— Sedan i förrgår, då man på konserten såg
vännen Reimar så länge sitta och viska med er, berättar
man i societeten att det är en f a i t a c c o m p l i, att —
att ni båda äro förlovade! För att få veta detta av er
har jag två hela timmar i köld och storm stått utanför
paviljongens dörr och skulle ha stått där ända tills i
morgon, i fall hertiginnan hade behållit er som gäst
under natten! Fröken Josefine! han fattade hennes hand
och omslöt den så fast att det nästan gjorde ont, är
det sanning, har Reimar vågat att begära er till sin
egendom, har ni givit honom ert jå, är det möjligt
att ni —- ni, Josefine, är denne mans brud?
Stolt och vredgad befriade hon hastigt sin hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
