Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjugufemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 NATALY VON ESCHSTRUTH
— Jå visst.
— Kommer de gott övenens?
~~ O, ett hjärta och en själ!
— Så hastigt?
— Där lilla Wetter är, där är också den.... den
där damen, och vad Josefine vill, det vill också hon;
och vad Gåslisa bestämmer, till det giver hon sin
väl-signelse, de äro med ett ord oskiljaktiga!
Gunther blickade rätt framför sig, annars hade
Rei-mars listiga leende säkert retat honom.
— Är det där fruntimret egentligen änka, efter hon
så där ensam seglar omkring i världen och så
självständigt kan förfoga över så stora summor som
behövdes för att köpa Lehrbach?
— O, nej!.. en gammal onkel är alltid i hälarna
på henne! Nå, ge dig till tåls, du får väl redan i
afton se henne ansikte mot ansikte.
Gunther såg betänksamt upp:
— År Josefine kanske också nu hos pappa?
frågade han.
— Jag hoppas det, min gosse, men säkert vet jag
ingenting, ty jag kommer ju liksom du- direkt från resan!
Den unge greven stannade plötsligt, grep Hattenheims
arm och såg honom stadigt i ögat.
— Reimar, sade han mycket rörd, du har aldrig
besvarat häntydningarna i mina brev och aldrig förtrott
mig något, om på vilken fot du och Josefine stå med
varandra. Men innan jag nu träffar henne igen, så
giv mig klart besked, så att jag må veta hur jag skall
förhålla mig gent emot henne. Älskar du henne, Reimar?
— Nej, Gunther, jag älskar henne icke!
— Det är otänkbart!
— Hör mig, sade Hattenheim allvarligt. Då jag
först lärde känna Josefine, det enkla, oskyldiga
naturbarnet, liggande i höet och betäckt med den grå
regnsäcken, då gick det plötsligt liksom ett sällt ljus genom
mitt hjärta, och visade hurudan den kvinna borde vara,
som en gång skulle lyckliggöra mig. Jag lärde förstå,
min egen smak. Så länge jag såg Josefine på
Gross-Stauffen tycktes hon mig vara förverkligandet av det
ideal jag gjort mig om en ung flicka, ehuru jag insåg.,
att mycket ännu felades i fullkoinligheten. Jag märkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
