Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjugusjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 NATALY VON ESCHSTRUTH
— Men ni får icke rycka in här som förbondskade
lantjunkare, hör du det, Ange? Icke som Gåslisa
uppträda på hovbalen med en kameliakrans! Då skulle
jag förneka er!
Ange tryckte blott Ömt sin fästmans hand och
dennes strålande ansikte tycktes vilja säga:
— När vi bara lyckligt och väl äro härifrån har
det ingen fara med återkomsten!
Och så var det också. Strandslottet hade aldrig
på längre tid stått tomt sedan Reimar bokstavligen
bunt sin unga hustru över tröskeln. En vår drog då in
i de grå murarna, lycksaligheten fyllde alla hörn och
kanter med sina purpurröda rosor och hissade en
flagga på slottets tinnar, vilken som en ljuvlig
fridshälsning fladdrade ut mot de rullande havsvågorna.
Genom det unga paret Lehrbachs brev och
sedermera besök, blevo de, trots ensamheten, noga
underrättade om allt som tilldrog sig ute i världen. Ty
greve Giinther, vilkens namn redan blivit en stjärna
bland nutidens framstående målare, lever i de
lyckligaste förhållanden i tyska rikets huvudstad.
Furstegunst och utomordentlig framgång fläta en lager
omkring hans panna, vilken dock för ingen del gör honom
fåfäng. Kärlekens röda rosor övertäcka nämligen i
konstnärens hjärta lagerkransen, ty greve Lehrbach
älskar med avgudisk kärlek sin förtjusande hustru.
I residenset har mycket också förändrats.
Sedan ministern, greve Lehrbachs heder och ära
blivit så glänsande återupprättad i världens ögon,
bildades ett innerligt vänskapsförbund mellan Frans
Eginhard och Marie Christiane, vilket mycket fördelaktigt
inverkade på den ensamma damens ställning, ehuru
prinsessan Sylvia icke lät det fattas intriger och
offentliga demonstrationer för att undantränga
»katol-skan». Man kunde omöjligt begripa detta oförsonliga
hat.
Prinsessan var mera förbittrad, nyckfull och
excentrisk än någonsin, fills hon slutligen förmälde sig med
en storhertig, en änkling, och högst onådig vände
residenset ryggen.
Man undrade mycket hur detta äktenskap skulle
utfalla och man blev oerhört överraskad då ryktet om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
