Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Esaias Tegnér (1782–1846)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Esaias Tegner
599
Bredvid hans sida, drommande och stilla,
satt Greutz och band på rosor utan tagg
och diktade om Atis och Camilla
en sang af vestanvind och morgondagg.
Den sangen år en drom ur gyllne åren,
en gang i lifvet af hvart hjerta dromd,
fast ej så skon, fast ej så himlaboren;
en sang så Ijtif som lårkornas om våren
om, enkel, oskuldsfull - och derfor år han glomd.
Og med dristig Overgang følger nu de to berømte og
mesterlige Strofer, der er helligede Bellman:
Gif plats, gif plats, ty Nordens vingud nalkas och
sangen svårmar kring hans vigda mun. Hor hur han
skåmtar, se hur gladt han skalkas bland nymferna uti
den grona lund.
Man forstaar saa vel, at Tegner under denne sin
elegiske Aftenstemning, der havde afløst hans
Ungdomslære om Poesien som Sundhedens Triumfjubel
og om Sangerens og Sangens «evig klare* Himmel,
nu netop dvælede ved Skyen paa Bellmans Pande, ved
hint «vemodsdrag», hvorom der er talt saa meget, og
som han nu først genfandt hos alle Nordens Digtere,
fordi han nu først fandt det hos sig selv:
och mark det vcmodsdraget ofver pannan et nordisk
sångardrag.
Skønt og selvfornegtende samlede han endelig Trækkene
ti Billedet af sin store Forgænger i den herpaa
følgende monumentale Strofe! Aldrig forhen havde han
formet Sproget med Saadanne Mejselslag; Thorvaldsen
har ikke hugget et mere skønt og stilfuldt Basrelief;
thi denne ene Gang forsmaaede Tegner baade Elfenben
og Sølv og Email; denne Strofe har han hugget ud i
parisk Marmor.
I Djurgårds-ekar, susen vanligt ofver
den storste sångarns bild, som Norden bar l
Det fins ej tid, som dessa toner sofver,
det fins ej land, som deras like har.
En sang, som våxar vild och likvål ansad,
bar konstens regel, men forsmår dess tvang,
till hålften medvetslos, till hålften sansad,
en gudadans på gudaberget dansad
med faun och gratie och sångmo på en gang!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
