Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sera ordet, och antyda dess ursprung, och alt vokalerna
jem-förelsevis äro en bisak.
Konsonanten kan jemföras med det manliga elementet i
ordet. Den ger det dess värde och betydelse, men saknar
deremot sjelf all betydelse utan vokalen, som utgör det
qvin-Jiga elementet, hvilket förskönar och förmildrar ordet, samt
genom sitt välljud ger det dess rundning och fulländning.
Konsonanten karakteriserar den stadiga och beständande principen;
den bibehåller och propagerar sig i det längsta, ej blott i det
ena språket liksom i det andra, utan äfven från ena seklet
till det andra; hvaremot vokalen är lika lättsinnig och
ostadig, som den är vacker och behaglig, hvarföre ock
konsonanten, efter tid och omständigheter, öfvergifven af den ena,
väljer sig med en annan.
Vidare finner man att uti de ord der flere konsonanter
förekomma, så är det vanligen fallet alt den första af dem är
den vigtigaste, och den som inom samma ordklass, mest, och
längst, bibehåller sig; hvarvid den dock stundom, dels till
följd af olika folkslags talorganer, dels med afseende å
närmast besläglade konsonantljud, öfvergår från den ena
konsonanten till den andra, som t. ex. från m till n, eller från b till
p, från d till t, från g till Å, o. s. v. (eller tvärtom).
Stundom omväxla ordets konsonanter äfven sig emellan, så att den
föregående i det ena språket blir den efterföljande i det
andra, och tvärtom den efterföljande i förra fallet, blir den
föregående i det sednare. Ju aflägsnare slägtskapen blir, desto
olikartade blifva naturligtvis äfven orden; hvilket sker dels
genom förlusten af ett, eller flera, af deras ursprungliga
grundljud, dels ock genom tillkomsten af nya och främmande
konsonanter, som, en hvar, ursprungligen utmärka vissa
deremot-svarande ord, jemte deras betydelse, till dess slutligen det sista
kännetecknet på den ursprungliga ordklassen spårlöst
försvinner i det dunkla, hvarvid, under tiden, en ny ordcykel
uppstått, som snart med den föregående icke mera, åtminstone i
synlig måtto — röjer den minsta gemenskap.
Häraf följer således att enskildta ord, och ordklasser,
hvilka för ögat icke antyda den ringaste gemenskap med
hvarandra, likväl, vid en närmare pröfning, stå med hvarandra i
en så r.ära beröring, att de i vissa punkter (ord) knappt kunna
från hvarandra särskiljas; hvilket t. ex. är fallet med orden
taata, ukko, appi, isä och äijä m. fl. hvilka alla, ehuru på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
