Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
hade tornat sig längs horisonten. Slutligen
liksom vaknade hon, ryckte till och bröt
tystnaden :
— Ja, detta är vår sista kväll. Jag har redan
en gång förut sagt dig detta och jag upprepar
det nu. Fråga mig ej om något. Vad jag har att
tillägga kommer ej att sägas med ord’.
Fortfarande teg Olof. Han hade blivit van
vid härskarinnans underligheter, men förstå
henne gjorde han ej.
Efter en stund grep hon hans båda händer
och tryckte dem sakta och smeksamt. Så
kramade hon plötsligt hårt till, skakade händerna
och släppte taget.
— Kom med, sade hon, kort och befallande.
Han lydde, som han alltid var van, och hon
öppnade de tunga dörrarna ut till altanen. En
kall vind svepte in.
— Tag något mera på dig, du är alltför lätt
klädd...
— Gå före, svarade hon blott, i den
befallande ton som kom den motsträvigaste att lyda.
Månen hade gått ur moln för en stund och
lyste klart över altanen, på vilken han trädde
ut, följd av borgens härskarinna.–-
Med båda händer grep hon om skaftet på en
yxa, som stod till hands därute. En blink av
stålet skar genom månljuset och ögonblicket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
