Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
GENEVIÈVE.
Och de skildes åt.
Följande dag gick Lebeau åter fatt Jacques.
Denne gjorde en rörelse af otålighet, men han
undertryckte den, ty han tyckte icke om att förorsaka
obehag.
— Jag har tänkt på er allt sedan i går, sade
hans gamle kamrat, och jag tror, att hvad ni
behöfver, det är en smula sällskap. Kom och helsa
på mig, ni skall bli väl mottagen.
— Tack, sade Jacques, utan att fästa mycken
vigt vid bjudningen.
Då han kom hem denna afton, hade modern,
ständigt sjuklig sedan någon tid, icke kunnat ställa
i ordning den lilla bostaden; sängen, som hon icke
haft styrka att bädda ensam, var knappt öfvertäckt;
qvarlefvorna efter frukosten stodo ännu på bordet.
Den stackars qvinnan skyndade sig att tillaga
qvälls-varden, och matoset, blandadt med den instängda
luften i rummet, slog mot den unge mannen och
kom honom att rygga tillbaka.
— Huru kan man härda ut i denna förpestade
luft? sade han och öppnade häftigt fönstret, som
vette åt en trång gård.
— Jag fryser alltid, mitt barn, svarade fru
Marceau och drog en gammal, urblekt sjal tätare
omkring sig.
— Fryser! i det här tunga vädret! . . .
— Jag tror, att det är aftonfukten, som ger mig
rysningar.
Jacques stängde åter fönstret och satte sig med
hufvudet stödt mot handen.
Barnen kommo hem, det ena efter det andra.
Augustine från fabriken, de båda andra från
handt-verkskolan. De voro smutsiga, stojande, oordent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
