Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENEVIÈVE.
135
dem, för hvilka det är ljuft och lätt. Utan tvifvel
är det Gud, som velat det så, eftersom han fört dig
i min väg.
Geneviève gjorde ingen vidare fråga och gick
in till sig.
Den natten låg hon länge vaken, och
hufvud-gärden blef alldeles våt af hennes tårar. Det var
icke tårar af tacksamhet mot dem, som utvalt henne
till ett ljuft och lyckligt lif; nej, ty hon upprepade
sakta:
— Hvarför är jag inte hos dem som lida, hos
dem, för hvilka lifvet är tungt? Jag är dock en af
dem. Man skulle ha lemnat mig qvar hos dem.
Om hon på nära håll kunnat se, hvad
Augu-stines, hennes forna systers lif hade varit, skulle
hon utan tvifvel ha ryst. Fattigdomen, sedd på
afstånd under ett slags gloria, och eländet, sedt på
nära håll med sina förskräckliga och nästan
oundvikliga konseqvenser, äro två mycket olika saker.
Geneviève, stackars barn, hade ännu mycket att lära.
X.
Célines fantasi hade arbetat under dessa långa
sommarmånader, som hon tillbragt utan någon
förströelse, utan andra fröjder än dem ett älskande
hjerta erfar, som gifver mycket och ingenting begär
i utbyte. Hon hade aldrig blifvit bortskämd,
stackars liten; hon förstod att nöja sig med litet. Hennes
far älskade henne utan tvifvel ömt, men visade henne
det hvarken i många handlingar eller många ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
