Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
GENEVIÈVE.
men att återse henne, att mätta mina ögon med
hennes skönhet, utan att hon visste, att jag var
der, nära henne, i skuggan, på afstånd följande
henne i hennes ljuskrets. Nu har jag bättre förstånd.
Det skulle vara en olycka för oss båda. Bättre
är, att hon aldrig får veta, hvad hon glömt. Jag
skall också försöka glömma och taga mitt lif sådant
det är.
Han satte sig åter, med en rörelse af så stor
trötthet, att Céline kände sitt hjerta beklämdt. Hon
vågade knappt tala, rädd att yttra ett ord för mycket.
Dock hviskade hon:
— Ni är så ensam! ... Ni har ingen, som
älskar er!
— Jag kan inte hjelpa det . . . Barnen ha
lemnat mig. För öfrigt älskade de mig icke. I sjelfva
verket har jag alltid varit ensam. Lifvet har ett
slut, Gud ske lof.
— Men lifvet kan vara lyckligt, äfven för oss.
Céline vågade uttala dessa ord, sedan hon
betänkt, att hennes sjuklighet gaf henne rätt att tala
som en syster. Hon hade i detta ögonblick ej mer
en personlig tanke, hon räknade sig sjelf för
ingenting; hon såg numera endast denna sorgsenhet, som
måste botas, sak samma på hvad s^tt, blott den
blefve botad, I denna fullkomliga glömska af sig
sjelf böjde hon sig fram mot Jacques och lade
handen på hans arm.
Han betraktade den fina handen med de
blåaktiga ådrorna, som nästan icke vidrört annat
än blommor, och som han i sin likgiltighet aldrig
gifvit akt på. Denna svaga hand rörde honom;
han kunde ej lösgöra sina ögon derifrån.
Céline drog den brydd tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
