Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENEVIÈVE. 171
ningarne, ropade denne till honom, i det han stängde
porten:
— I vår gamla vänskaps namn, gör hvad jag
säger.
Lebeau gick upp igen, mycket orolig. Han
höll de båda guldmynten i sin öppna hand, som
om de brände honom, och frågade sig sjelf, om
Savigny blifvit tokig. Céline hade dragit sig undan
i sitt lilla rum för att gå till sängs och gaf sålunda
fadern tid att hemta sig något och fatta beslutet
att ingenting säga henne.
Då hon lagt sig, kom han och kysste henne,
hvilket icke hörde till hans vanor.
— Huru mår du, min lilla Céline? frågade han.
— Bra, far, tack.
— Är det sant? ... låt mig se på dig. Du
ser frisk ut . . . Det är längesedan jag såg dig
med färg och strålande ögon som i qväll. Får
du sofva?
— Ja, far, jag tror, att jag får sofva. Jag är
litet trött.
— Du skall ropa på mig, om du inte mår bra.
Céline förstod ingenting af denna ovanliga
omsorg, och i sin glömska af sig sjelf hade hon blott
en tanke: att lugna fadern.
— Sof godt, far. Jag skall också sofva.
Fullkomligt lugnad lemnade Lebeau sin dotter,
och innan han lade sig, gömde han Savignys guld
väl, längst inne i en byrålåda, för att återlemna
honom det, då han skulle komma tillbaka.
— Jag tror verkligen, sade han till sig sjelf, att
han var litet tokig i afton. Hvar ser han, att den
här lilla är sjuk? . . . Han kunde lita på, att jag,
hennes far, skall ta vård om henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
