Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
geneviève. 222
XXII.
Sedan Jacques återsett Geneviève, förföljdes han
oupphörligt af tanken på Augustine. Än var det
han erfor vrede, afsmak, en dof förbittring öfver
den skam, som återföll på honom; än ett
smärtsamt medlidande, ett slags medlidsam rörelse, i
hvilken samvetsqval blandades. Samvetsqval, ty
han visste väl, att den stackars fallna flickan aldrig
i honom haft en äldre bror, en vän, till hvilken
hon kunde anförtro sina bekymmer, sin trötthet, och
af hvilken hon kunde begära ett stöd. Han hade
låtit sig skiljas från henne af allt, som i hennes natur,
så olik hans, stötte honom tillbaka, han hade
ingenting velat veta om hennes inre lif, och från moderns
död till det ögonblick, hon lemnat honom, hade han
inneslutit sig i sin egen smärta, utan att söka förstå
sin systers, hvilken stötte honom genom sitt
bullersamma och simpla väsen. Han hade aldrig haft
minsta verkliga beröring med den stackars flickan,
som lefde vid hans sida utan att någon försökte
leda henne. Skulle hon väl hafva fallit, om hon
funnit en smula ömhet hos honom? . . . Var han
icke satt att vaka öfver sin syster . . . och för att
kunna det, borde han icke ha älskat henne?
Minnet af hennes stojande skratt, hennes djerfva
ton, allt det, som sårade honom hos henne, fick
stundtals öfverhand, men det var blott ett flygtigt
intryck; den ångestfulla känslan af ansvar grep
honom på nytt, och under de långa timmarne af
vakt-göring på vallarne tänkte han oupphörligt på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
