Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fenicierna, deras sjöfart och handel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 19
man, öfver hufvud skapat sjöfarten och »infört hafvet i historien».
Man ville också därför tillskrifva dem alla de förnämsta uppfinningar
som gjorts inom skeppsbyggnadskonsten, och man betraktade dem
såsom de forntida folkens läromästare i sjöväsendet.
Denna uppfattning är dock, som vi veta, alltigenom ohållbar,
och de fäderneärfda åsikterna härutinnan hafva nyligen
underkastats en lika grundlig som välbehöflig kritik. Sålunda är det
numera bevisadt, att skeppsfarten under äldsta tid själfständigt
uppkommit på flera vidt skilda platser af vår jord, och att europeiska
folk, sådana som Veneter, Tartessier, Ligurer, Tyrrhener m. fl.
samt framför allt Hellenerna och de folk, som föregått dem i östra
Medelhafvet, lika litet som de nordiske vikingarne eller Söderhafvets
Polynesier lärt seglingskonsten af Fenicierna.
Så mycket äro vi emellertid skyldige att erkänna, att
Fenicierna varit, om icke de förste, så dock i alla fall forntidens
förnämste sjöfarare bland Medelhafsfolken. Men i det stora hela
känna vi dock alldeles för litet om Feniciernas verkliga väsen; och
hvad deras förmenta hjältedater till sjöss beträffar, finnas inga bevis
för några dylika. Tidigt hade de lärt sig att med tillhjälp af seglen
tillgodogöra sig luftens rörelse och att använda denna i stället för
den af människan lämnade roddkraften. En stor skillnad fortfor
dock städse att finnas mellan de stora, med åror framdrifna
örlogsskeppen och de mindre, mera lättrörliga handelsfartygen, som
manövrerades med tillhjälp af segel.
Fenicierna uppfunno åtskilliga skeppsformer, lämpade efter
färdernas växlande ändamål och farvattnens olika beskaffenhet. Sålunda
förekom det klumpiga, nästan runda lastfartyget, kalladt gaulos,
som sattes i rörelse medelst ett stort segel och ett 20-tal roddare
eller flere. Från denna typ skilde sig fördelaktigt den mera
långsträckta, smäckra pentekonteren, d. v. s. femtioroddaren, hvilken
tjänade både som handels- och krigsskepp. Efter »silfverlandets»
upptäckt användes till färderna dit de väldiga bevärade s. k.
Tarschisch-skeppen, hvilka väckte forntidens allmänna beundran
och med lätthet kunde rymma 500 personer om bord. De feniciska
skeppens förstäf var i regeln försedd med gallionsbilder, hvilka
ofta utgjordes af hästhufvuden eller små groteska mansfigurer, som
benämndes pygméer.
Genom iakttagande af stjärnorna och fastställandet af polstjärnan
i Lilla Björnens konstellation såsom nordpol möjliggjorde
Fenicierna nattseglatserna och förmedlade öfvergången från kustfart
till färd på öppna hafvet. Grekerna åter plägade styra efter den
s. k. Vagnen eller Stora Björnen, hvilken stjärnbild visserligen
framträder mycket tydligt, men som naturligtvis icke kan ersätta
den tillförlitliga polstjärnan. Slutligen hade Fenicierna, tack vare
sin genom trägen öfning högt uppdrifna yrkesskicklighet och sina
ihärdiga bemödanden att alltid vara sina medtäflare öfverlägsne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
