Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Greklands kolonier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 H. H. VON SCHWERIN
den kortaste och jämförelsevis bekvämaste handelsväg, som
genom Hög-Armeniens svårtillgängliga bergland förenar Persien med
Svarta hafvet.
Längre fram i tiden fanns en milesisk koloni snart sagdt vid
mynningen af hvarje liten bergflod på denna skogiga kust.
Att Milesierna till en början ständigt undveko att träda i
beröring med den väster om det paphlagoniska utsprånget belägna
kusten, låg i sakens egen natur. Denna kuststräcka, som både är
mycket ofruktbarare och i klimatiskt hänseende vida mindre gynnad
än kusten öster om Sinope, var dessutom vid denna tid bebodd af
de vilda Bithynernas och Mariandynernas stammar.
I Svarta hafvets sydöstligaste hörn var det visserligen
fruktbara, men för sina febrar beryktade sumplandskapet Kolchis beläget.
Dess mörkhyade, krushårige infödingar, hvilkas boningar bestodo
af i därvarande kärrtrakter uppförda pålbyggnader, voro ökände
som farlige giftblandare och ansågos vara afkomlingar af en från
Egypten hit förflyttad negerkoloni. Emellertid anlade Milesierna
nybyggen äfven här.
Bland dessa utvecklade sig snart särskildt det vid foten af
Kaukasos belägna Dioskurias till ett betydande handelsemporium,
där folk från alla omgifvande landskap sammanträffade.
Det påstods, att man på dess salutorg kunde höra talas ej
mindre än 70 olika »språk». Andra sagesmän ville till och med
höja antalet till 130.
Däremot utöfvade Kaukasos’ vilda, bergiga kustland ingen
dragningskraft på Milesierna, hvilka äfvenledes skydde den mellan Balkån
och Bosporen belägna delen af kusten, som var bebodd af fientliga
thrakiska stammar.
Trots landets föga lockande utseende och det här rådande
stränga klimatet anlade Milesierna åtskilliga nybyggen på
Nordkusten, vanligen vid mynningarna af därvarande stora floder. Af
dessa kolonier var Olbia, grundlagdt omkring 645 f. Kr., ej långt
från Borysthenesflodens, nuv. Dnjeprs, mynning, den allra mest
betydande. Det stora välstånd, som dessa nordpontinska städer
snart uppnådde, berodde i första hand på den betydande
spannmålshandel, som här drefs. Redan då odlades (speciellt för utförsel)
ocrhörda massor hvete på Syd-Rysslands välbekanta svartjordsområde
eller »tjernosem» och lämnades af därvarande skythiska stammar
i utbyte mot grekiska metallvaror, smycken, vin och olja. Ofver
härvarande land och folk lämnar HERODOT en förträfflig beskrifning
(se här nedan).
På ömse sidor om det smala sundet eller den Kimmeriska
Bosporen (namnet »bospor» betecknar ordagrant ett vatten, ej
bredare än att en oxe med lätthet kan simma däröfver), genom
hvilket den grunda Asovska sjön står i förbindelse med Svarta
hafvet, anlades kolonierna Pantikapaion cller Bosporos, nuv. Kertsch,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
