Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Greklands kolonier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 H. H. VON SCHWERIN
des med en gemensam benämning de phlegræiska fälten. Talrika
sägner voro fästa vid denna trakt. Här ansågs t. ex. nedgången
till underjorden vara belägen, och om den lilla Avernersjön
berättades, att de fåglar, som sökte flyga öfver dess förpestade vatten,
nedföllo bedöfvade däri.
För att trygga förbindelsen mellan moderlandet och denna dess
långt aflägsna koloni gingo Grekerna tillväga på samma sätt, som i
fråga om sina kolonier långt borta i Svarta hafvets aflägsnaste delar.
Den enda för dem tillgängliga sjövägen till Kyme — »sundet vid
Karthago» behärskades af Fenicierna — förde genom den smala
farleden mellan Italiens fastland och Sicilien, hvilken redan tidigt var
beryktad genom Charybdis’ och Skyllas till stor del öfverdrifna
»faror», som dåtidens sjömän förlagt hit.
Om detta trånga farvatten försäkrade Grekerna sig tidigt genom
besättande af fördelaktigt belägna kustpunkter på ömse sidor:
Rhegion i Italien och Messana på Sicilien. Redan det förra namnet,
som är liktydigt med »genombrott», visar, att de förste grekiske
kolonisterna rätt uppfattat, att sundet bildats genom en »rämna» i
en förut sammanhängande bergmassa. Till skydd emot de
Tyrrheniske sjöröfvarne anlades dessutom starka befästningar på en udde
vid sundets smalaste ställe.
I slutet af det 8:de århundradet började flera med hvarandra
rivaliserande grekiska stater att i rask följd anlägga sina nybyggen
i de fruktbara, i Syd-Italien och på Siciliens östra kust belägna
trakterna. Därvarande inhemska stammar, Oinotrerna, Italerna
och Sikelerna, som vid de grekiske kolonisternas ankomst ännu
icke öfverskridit herdelifvets stadium, voro ej oemottaglige för
desses kultur. Genom sammansmältningen af invandrarne och den
inhemska, i allmänhet okrigiska befolkningen uppstod inom kort
Italioternas och Sikelioternas lifskraftiga blandfolk, hvilkas städer
snart uppnådde ett exempellöst välstånd. Så långt nådde
helleniseringsprocessen i Syd-Italien, att detta, hvars kust var besatt af
en krans af grekiska kolonier, gjorde fullt skäl för det stolfa namnet
Stor-Grekland eller Magna Græcia, som man tidigt tillade det.
Samma förhållande rådde på Siciliens för sina hveteskördar
berömda ostkust, bland hvars nybyggen i synnerhet det af Dorier
anlagda Syrakusai snart intog en dominerande ställning. Staden,
som omgafs af jättelika murar, hvilkas stenar hämtats från de
närbelägna »latomierna» eller kalkstensbrotten, var den grekiska
forntidens starkaste fästning. Under Syrakusais glansperiod uppgick
dess befolkning sannolikt till öfver 1 million människor.
Det dröjde däremot en rundlig tid, innan Grekerna kunde
förmå sig att utsträcka sin verksamhet till Siciliens sydkust, hvilken
för öfrigt var mindre fruktbar än den östra. Anledningen härtill
var väl delvis den, att de sicilianske Grekerna hyste samma fruktan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
