Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Libyen och dess folk enligt Herodot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 161
sjön.» Dessa nu anförda nomadiska folk, säger Herodot, bebo
Libyens kust.
Meningarna om, hvilken denna Tritonissjö egentligen varit, hafva
gått i mycket skilda riktningar, och man har sökt identifiera den
än med den ena än med den andra vattensamlingen i närheten aft
Lilla Syrten. PTOLEMAIOS och med honom många nyare geografer
anse Tritonissjön motsvara de stora välbekanta, salthaltiga sumpar
eller s. k. schotts, som äro belägna strax invid Lilla Syrtens innersta
del, den s. k. Gabes-bukten, och hvilka under äldsta tid antagas
hafva varit fyllda med vatten.
För kort tid sedan dryftades ju i Frankrike ett förslag att
insläppa Syrtenvikens vatten i dessa under hafvets nivå belägna
»depressioner». Dymedelst skulle man här kunnat skapa ett betydligt
inhaf, hvilket enligt beräkning skulle komma att utöfva ett
fördelaktigt inflytande på Syd-Tunesiens torra ökenklimat.
Herodot fortsätter: »Väster om floden Triton äro de
åkerbruksidkande Maxæyerna Ausensernas grannar. De låta håret växa på
högra sidan af hufvudet och måla sin kropp röd med mönja. De
säga sig härstamma från Trojanerna.»
Benämningen Maæyer påminner onekligen om namnet Amazigh
eller Imoschagh, med hvilket Tuaregerna, det bekanta berbiska
folket i Central-Sahara, själfve beteckna sig. Bruket att måla kroppen
ej blott för prydnads skull utan äfven till skydd mot ökensolens
brännande strålar råder ännu allmänt hos Tuaregerna. Männen
färga sig med indigo, och kvinnorna måla sina ansikten med ockra,
så att de förre se ut att vara blå och de senare brungula, ehuru
de af naturen äro tämligen hvita.
»Det land, som Maxyerna bebo, äfvensom hela Libyens
återstående västliga del, är mycket bergigare och rikare på skogar och
vildt än nomadernas område, som är lågt och sandigt,» säger Herodot.
»I detta bergland finnas allahanda vilda djur, sådana som ofantligt
stora ormar, lejon, elefanter, björnar, huggormar och behornade
åsnor (troligen ett slags antiloper!) samt en stor mängd apor.»
En långsvansad art af detta sistnämnda djurslag finnes ännu
i hela Nord-Afrika från Tunis till Marokko, och som bekant har
den också hittills lyckats bibehålla sig på Gibraltarklippan, det enda
ställe i Europa, där apor nu förekomma i vildt tillstånd.
Viktigast är onekligen meddelandet om elefanterna, hvilka
numera för länge sedan upphört att lefva i Atlaslanden. Djuren,
som användes massvis för cirkusstriderna i Rom, jagades
skoningslöst och vordo snart nog utrotade. Den frågan står dock ännu öppen,
huruvida Karthagernas talrika krigselefanter voro af afrikanskt eller
indiskt ursprung. Saken är nämligen den, att alla försök, man
under nyare tid anställt, att tämja den afrikanske elefanten visat
sig vara fåfänga, under det att hans indiske broder från äldsta tider
varit känd för sin stora läraktighet såväl i fråga om krigiska som
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
