Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fälttåget i Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 H. H. VON SCHWERIN
»Endast konungen, åtföljd af fem ryttare, håller sig ännu i sadeln
och sträfvar alltjämt framåt utan rast och ro. Slutligen skymtar
det blå hafvet på afstånd, snart höres också bränningarnas brus.
De rida ned till strandbrädden, i hvars sand de med sina korta
svärd gräfva efter den lifgifvande drycken. Deras arbete belönas; snart
framspringer en källa, i hvars vatten de omsider kunna släcka sin
brännande törst.» Alexander ilade tillbaka till hären, hvilken fördes
den kortaste vägen ned till stranden, vid hvars rand sött vatten
flerstädes framkvällde. Hären var räddad!
Under sju dagar följde trupperna nu strandbrämet, där
åtskilliga rätt betydande byar påträffades. Därefter gick tåget åter
inåt landet, hvarest man snart anlände till det ansenliga Pura,
satrapien Gedrosiens hufvudstad, belägen i en naturskön och fruktbar
trakt. Här fingo omsider de utmattade trupperna i fullkomlig
trygghet njuta den välbehöfliga hvilan.
Marschen från Oriterna och hit hade tagit en tid af 60 dagar.
Af den stolta här, som lämnat Indien, återstod blott en fjärdedel,
så oerhörda hade förlusterna varit under ökenvandringen. Och
hvilken eländig anblick erbjödo icke de öfverlefvande, klädde i trasor
och nästan alla utan vapen! Af hästarna återstodo endast några
få, samtliga utmärglade och i den ömkligaste författning.
Sedan trupperna hvilat ut i Pura, anträddes i början på december
marschen till Karamanien, där Alexander hoppades sammanträffa
med Krateros’ härafdelning, äfvensom med trupper, som han beordrat
dit från rikets andra provinser.
Om den förträfflige Nearchos och flottan hade man icke på
länge erhållit den allra minsta underrättelse, en omständighet, som
förorsakade Alexander djupa bekymmer. Han vågade knappast tro
något annat, än att hela flottexpeditionen, vid hvilken han fäst så
stora förhoppningar, hade förolyckats under färden utmed den
långgrunda, sandiga, hamnlösa kusten, som icke hade någon tillflyktsort
att erbjuda skeppen och vid denna årstid ytterligare besvärades
af våldsamma bränningar, hvilka nästan omöjliggjorde all förbindelse
med land. Oafbrutet plågades Alexander af tanken på att olyckan
verkligen inträffat.
Helt oväntadt infann sig landskapets hypark (underståthållare)
en dag i lägret med den underrättelsen, att Nearchos befunne sig
välbehållen med flottan vid en fem dagsresor söderut belägen punkt
af kusten, där han förskansat sig bakom en med vattengrafvar
försedd vall.
Alexanders glädje vardt obeskriflig, men snart började han
betvifla uppgiftens sanningsenlighet. Det ena budet afsändes efter det
andra för att uppsöka Nearchos, men antingen kommo desse
budbärare tillbaka utan att hafva lyckats finna minsta spår af den
makedoniske flottanföraren och hans folk, eller uteblefvo de helt och
hallet. Öfvertygad om att hyparken velat bedraga honom med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
