Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byzantinska riket och Ost-Europa - Medeltidens geografiska föreställningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266 IHH. H. VON SCHWERIN
Alla de här rådande förhållandena omstörtades dock helt och
hållet af DSCHINGIS-KHANS framstormande mongolhorder under det
13:de århundradets förra hälft, och Ost-Europa erhöll vid detta
tillfälle en helt ny etnografisk prägel, som de därpå följande seklen
ännu icke hunnit fullt utplåna.
MEDELTIDENS GEOGRAFISKA FÖRESTÄLLNINGAR.
Medeltidens början inleddes som bekant af tvänne
världshistoriska tilldragelser af ofantlig betydelse: den stora folkvandringen
och kristendomens första utbredning. Samtidigt med att forntidens
politiska värld förgicks i folkvandringens syndaflod, inträffade en
period af det djupaste och tröstlösaste förfall på kulturens och
vetenskapens alla områden. Allra tydligast gifver kanske denna
tillbakagång sig tillkänna i fråga om geografien.
Detta bör dock icke uppfattas så, som hade man under
medeltiden icke alls sysslat med något, som kallades »geografi». Tvärtom!
Förfallet betingades snarare af den kortsynta och trångbröstade
uppfattningen af det redan förhandenvarande geografiska
materialet, hvilket utgjorde arfvet från Greker och Romare. Man läste
ej längre de gamle, välkände grekiske och romerske författarne i
original, utan man nöjde sig mestadels med korta och vårdslösa
utdrag ur deras skrifter. SOLINUS och OROSIUS voro tidens högt
uppburne auktoriteter på geografiens område.
Men efter hand tilltalades den allt råare och vidskepligare
folkmassan i allt högre grad af de med sagor och vidunderliga äfventyr
späckade s. k. »geografiska» beskrifningarna, författade af äldre
grekiske romanförfattare, som tanklöst ifrat för det egendomliga och
äfventyrliga. Ju osannolikare och barnsligare en dylik framställning
var, desto större utsikt hade den att vinna tilltro. Särskildt var
tron på allahanda vanskapade varelser eller vidunder, bildande
öfvergången mellan människor och djur, orubblig.
OÖrsaken därtill bör i väsentlig grad tillskrifvas de s. k.
kosmograferna, som af brist på verkligt geografiskt stoff uppfyllde sina
kartor öfver aflägsnare trakter med fantastiska af bildningar af dvärgar
och jättar samt människor, försedda med hundhufvuden, med ett öga
eller en enda fot eller stundom saknande mun och till och med
hela hufvudet. De munlöse närde sig af blomsterdoft, under det
att de snabbe enfotingarne lade sig på ryggen och begagnade sin
stora fortkomstledamot till solskärm. Vidunderliga djur, sådana som
»fågeln Fenix», gripar, enhörningar, salamandrar, drakar och basi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
