Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pilgrimsfärderna och Brandanuslegenden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 H. H. VON SCHWERIN
skapen brukade slicka saltet, tvärtom hade den berömda stoden
alldeles samma utseende, som den alltid haft.
Vid Jericho hade Antoninus själf sett ett sädesfält, som KRISTUS
med egen hand sått, och i Nazareth hade han beskådat den
abcbok, ur hvilken han lärt sig läsa, äfvensom den bänk, på hvilken
han suttit i skolan. Bland andra uppbyggliga ting, hvilka han fått
se, anför han ZACHÄUS’ mullbärsträd, den kedja, i hvilken JUDAS
hängt sig, samt ett par vin- eller vattenkrukor, som användts
vid den ryktbara bröllopsfesten i Kana.
Antoninus hade äfven besökt Sinaihalfön och Egypten samt
färdats uppför Nilen till den första katarrakten (vid landets södra
gräns). Han beskrifver äfven flodens krokodiler och
vattenståndsmätaren vid Assuan. Den vetgirige mannen hade inlåtit sig på
åtskilliga funderingar öfver detta lands märkvärdigheter:
Pyramiderna anser han sålunda vara de »magasin», i hvilka JOSEF
förvarade den egyptiska spannmålen. Vid stranden af Röda hafvet
hade han påpassligt uppletat det ställe, där de flyende Iraeliterna
passerat, och mycket riktigt där fått se hjulspåren efter den
förföljande PHARAOS stridsvagnar.
Trots alla sina tokerier saknar dock Antoninus’ resebeskrifning
icke ett visst praktiskt värde (liksom hans samtida Kosmas’ arbete).
Under de nästföljande fem århundradena funnos visserligen
åtskillige resande, men däremot förekommo inga kristne geografer
och kartritare. Under hela denna tidsperiod och ända till slutet af
13:de århundradet (Arabernas storhetstid är då förbi) är den kristna
världen hänvisad till att hämta sina geografiska föreställningar från
Araberna.
Bland den mörkaste kristna periodens pilgrimer kunna ASKULF
och WILLIBALD nämnas. Den förre, en frankisk biskop, hade
omkring 680 e. Kr. besökt Jerusalem, Jordandalen och Egypten samt
färdats på Nilen till Elephantine. De talrika upplysningar, han
lämnat oss öfver dessa trakter, äro visserligen naiva, men rätt
intressanta. I Jerusalem hade han sett en hög pelare, som vid
middagstid icke kastade någon skugga, hvilket ju bevisade, att
jordens medelpunkt var belägen här. I Alexandreia, som nyligen
fallit i Arabernas våld, hade han vistats någon tid. Han uttalar
sig i beundrande ordalag om stadens makt och storlek samt nämner
dess världsberömda fyrtorn Pharos, som hvarje natt lyste öfver
hafvet. Under hemresan tog han vägen om Sicilien och kom
därvid i tillfälle att se Strombolivulkanen, hvilken om dagen utsände
rök, om natten däremot eldslågor. Fenomenet åtföljdes af ett
åskliknande dunder, som alltid var starkast — Fredagar och Lördagar!
Ungefär 40 år sednare företog WILLIBALD, en förnäm
Engelsman, som tidigt gifvit sig till munk, en pilgrimsfärd, hvilken varade
nära tio åàår (720—730 e. Kr.). Det var en kritisk tidpunkt:
Araberna hade nyss eröfrat Spanien och Syd-Frankrike, och deras härar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
