Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arabiske geografer och upptäcktsresande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 285
tränga dit. Betecknande för de arabiske resandena är det dock,
att de med utpräglad förkärlek höllo sig till de land, i hvilka Islam
härskade, och där de kunde vara säkre att träffa trosförvanter, som
enligt koranens bud voro förpliktade att på allt sätt bistå sina i
behof stadde resande religionsbröder.
Enligt den arabiska föreställningen utgjordes den bebodda
världen hufvudsakligen af en »sammanhängande landmassa» eller
»kontinent», hvars västöstliga »längd» var dubbelt så stor som
dess nordsydliga »bredd». Detta öfverensstämde alldeles med de
klassiske geografernas mening, att den bebodda jorden till formen
liknade en utbredd soldatmantel eller »chlamys». Våra nu brukliga
matematiska beteckningar, longitud (längd) för jordklotets
västöstliga och latitud (bredd) för dess nordsydliga afstånd, grunda sig
som bekant på denna forntida uppfattning af kontinentens
dimension och förhållande till det omgifvande världshafvet.
Vid den noggrannare systematiska anordningen af sina
kunskaper om jordens olika land och folk kunde Araberna
naturligtvis icke uteslutande stödja sig på sin egen erfarenhet. De insågo
naturligtvis detta förhållande, men beredde tyvärr det oaktadt redan
från första början plats åt Västerlandets fantasifoster inom sitt
eget geografiska system (hvilket i det stora hela grundade sig på
det ptolemaiiska). Följden häraf blef också den, att deras
»jordbeskrifning» strax råkade in på betänkliga afvägar, hvilket lätt
kunnat undvikas, i fall deras geografer visat prof på en något större
urskilningsförmåga.
Trots dessa nu gjorda anmärkningar är den arabiska
geografien all ära värd. Det är nämligen denna, som nutiden har att tacka
för uppskattandet, bevarandet och förbättrandet af en stor del af
den gamla klassiska geografiens förnämsta alster. Och framför allt
får den omständigheten icke glömmas, att de arabiske geograferna
i jämförelse med denna tids tillbakablifna, barbariserade Europa
lämnat lysande prof på sin förmåga att uträtta någonting af
varaktigt värde.
Det är i synnerhet på tre områden som de inlagt oförgätliga
förtjänster såväl i fråga om geografiens vetenskapliga utveckling
i allmänhet som om de i samband därmed stående »upptäckternas
historia».
Genom Arabernas ingripande hade sålunda först och främst
Asiens ofantliga landmassa blifvit »hopsamlad» till ett helt,
därigenom att landskapen på andra sidan om Gangesfloden, Pamir och
Jaxartes bragtes i varaktig förbindelse med Levanten, denna
Medelhafsfolkens »historiska Öster».
Vidare hade Araberna, först bland de mera civiliserade
nationerna, haft att i stor skala »taga hand om» det egentliga Afrika,
Sudan eller »de svartes världsdel», bortom Saharaöknen. Därvid
hade det bart huggande svärdet spelat en mycket ringare roll än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
