Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibn-Batutas resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 315
uppnådde Ibn-Batuta hamnen Kailuka (?) och snart därefter
landsteg han i den mäktiga staden Zaiton.
Han företog därnäst vidlyftiga ströftåg i China, ehuru han aldrig
lyckades nå fram till den berömda »Gogs och Magogs» mur, hvilken
han dock så ytterst gärna skulle hafva velat se. Den chinesiska
befolkningens rikedom, högt utvecklade industri och stora bildning
gjorde naturligtvis ett djupt intryck på honom. Utbrottet af politiska
oroligheter tvingade honom emellertid att tidigare, än han från
början beräknat, lämna det himmelska riket. .
Hemvägen togs om Sumatra, Kalikut och Ormuz. Ar 1348
inträffade Ibn-Batuta i Mekka, och året därpå återsåg han sin
fädernestad Tanger efter tjugofyra års frånvaro.
Men ännu hade hans lust för resor icke gått öfver. Han unnade
sig ingen hvila, och snart därefter befann han sig i det
muhammedanska Syd-Spanien, hvars hufvudstad Granada ju innehöll så
talrika, storartade minnesmärken från Islams glansperiod på denna
del af jorden.
Efter återkomsten till Marokko företog han 1352, denna gång
på uppdrag af sultanen, sin i geografiskt hänseende måhända mest
värdefulla resa till Negerlanden söder om Sahara, den stora öknen,
hvars västliga del han genomkorsade på tvänne olika vägar.
Därunder besökte han bl. a. Timbuktu, den mystiska storstaden nära
Nigerfloden, stundom kallad »det västafrikanska Babylon», hvilken
ända till helt nyligen var föremål för så mycken undran inom
geografernas värld. Den beskrifning, han lämnat öfver åtskilliga
centralafrikanska områden t. ex. Mandingolandet, utmärker sig, som
det senare kunnat kontrolleras, genom sin stora tillförlitlighet.
Efter tre år återkom Ibn-Batuta till Marokkos hufvudstad Fez,
hvars vetenskapligt anlagde härskare omfattade den företagsamme
mannen med stor vänskap. Vid dennes hof vistades han till sin
1377 (eller 1384) e. Kr. inträffade död. Det berättas, att Ibn-Batuta
egentligen saknat lust att utgifva sina reseminnen, och att han först
på sultanens uttryckliga befallning dikterat sina »memoarer» för
en vid det marokkanska hofvet anställd vetenskapsman vid namn
EL-KALBI, hvilken därpå nedskrifvit dem.
Det bör ihågkommas, att Ibn-Batuta i de flesta fall endast
hade sitt minne att hålla sig till, ty äfven hans dagboksanteckningar
hade gått förlorade vid den förut omtalade katastrofen i Kalikuts
hamn. Vi hafva emellertid Ibn-Batuta att tacka för en
innehållsrik och tämligen noggrann skildring af hela den på hans tid af
muhammedanerna kända världen. Längden af de vägsträckor, som
af honom tillryggalades, har aldrig blifvit öfverträffad af någon
annan resande före ångans tidehvarf. Värdet af nutidens resor
bedömes ju för öfrigt efter en helt annan måttstock!
Vi böra dock fästa tillbörligt afseende vid den omständigheten,
att Ibn-Batuta onekligen hade det synnerligen gynnsamt ställdt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
