Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mongolernas ankomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340 H. H. VON SCHWERIN
tapperhet lidit ett förkrossande nederlag 1223 mot Tschingis-khans
Mongoler. Desse begagnade emellertid icke sin seger, utan
återvände denna gång till Asien. År 1227 afled Tschingis-khan,
måhända mördad af en bland sina hustrur, och efterträddes af sin
tredje son, OGDAI, under hvars anförande Nord-Chinas fullständiga
cröfring år 1234 fullbordades.
Sålunda förflöto 13 år, under hvilka man i Europa icke hörde
“talas om de fruktansvärde fienderna. Räddhågade själar spådde
emellertid icke godt af de »himlens tecken», som då gåfvo sig
tillkänna. Sålunda visade sig 1224 en komet, och sex år därefter
inträffade en solförmörkelse, som gaf anledning till många betraktelser.
I själfva verket var det lugnet för stormen, som nu rådde, och
under anförande af BATU, Tschingis-khans sonson, bröto de vilda
ryttarhorderna år 1235 ännu mycket manstarkare än förra gången
fram från de västsibiriska stepperna mot Europa. De väldiga
tartariska härskarorna, åtföljda af oöfverskådliga tross-kolonner af
gnisslande, groft tillyxade trävagnar, dragna af kameler, bufflar och
hästar, vältrade sig fram öfver mellersta Ryssland.
»Ryssarnes hufvuden föllo för Tartarernas svärd, såsom axen
nedmejas af lien», säger en samtida berättelse. Städerna Rjäsan
och Vladimir eröfrades. Kiev, »de ryska städernas moder», som
stolt reste sig vid Dnjeprs strand med sina hvita fästningstorn och
sina kyrkors talrika silfver- och guldsirade kupoler, intogs trots
hjältemodigt motstånd med stormande hand och förstördes i grund
d. 6 december 1240 e. Kr. Därpå förhärjades Polen, hvars hertig
måste fly till Ungern.
Den hjärtlösaste grymhet lades i dagen, blodet flöt i strömmar;
»endast svaga själar hysa medlidande», hade den store
Tschingiskhan ju en gång sagt. Ensamt riket Novgorod lyckades icke blott
undgå den tartariska faran, utan äfven segrande tillbakaslå sina
samtidigt från norr hotande fienders angrepp. Sålunda besegrades
år 1240 e. Kr. en svensk korsfararehär under BIRGER JARL vid
Nevaflodens brädd af dess berömde furste ALEXANDER, som däraf
erhöll hedersnamnet NEVSKY. (Man har säkerligen öfverdrifvit denna
»seger» och dess betydelse. Sålunda anses Alexander
Nevskyriddarorden ännu i dag vara en af Rysslands förnämsta utmärkelser.)
Det öfriga Rysslands öde däremot var besegladt, och under tre
århundraden måste det böja sig under det tartariska oket.
Med en här, som säges hafva räknat 450,000 man, vände
Mongolerna, under anförande af den fruktansvärde PAIDAS, sig nu
mot Schlesien, hvars hertig HENRIK II oförskräckt gick fienden till
mötes i spetsen för 30,000 man tysk-polska trupper. Härarna
sammandrabbade vid Liegnitz d. 9 april 1241. Öfvermakten var dock för
stor, Henrik och hans tappraste män funno här hjältedöden.
Samtidigt härmed hade BATU själf i spetsen för andra skaror inträngt
i Ungern, besegrat och fördrifvit dess konung LUDVIG 1IX samt under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
