Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chinas aflägsnare provinser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 433
ansågs vara ett ofelbart medel att tvinga den anklagade att kasta
upp det intagna giftet. Nästa procedur var att befordra den skyldige
till sitt välförtjänta straff. —
Väster om Carajan låg provinsen Zardandan med hufvudstaden
Vochan (vid Salwénflodens öfre lopp utmed den stora stråkvägen
mellan Ava och Tibet), om hvars invånare Polo berättar följande.
Männen hade sina tänder inneslutna i ett slags guldfodral, som
de aftogo, när de skulle äta, och tatuerade sig med svarta band
kring armar och ben med tillhjälp af fem sammanbundna, i någon
vätska (troligen tusch) doppade nålar. (Alldeles samma metod
användes som bekant ännu.) Allt arbete företogs af kvinnorna och
slafvarne; männen sysselsatte sig hufvudsakligen med jakt.
Hos detta folk rådde det högst egendomliga bruk, som af
etnograferna benämnts »manlig barnsäng» eller »couvade» (franska
= häckning). Det gäller här ett slags arbetets fördelning mellan
mannen och hustrun i en familj. När barnet blifvit födt, steg
hustrun strax upp och skötte hushållsgöromålen, alldeles som om
ingenting ovanligt hade händt. Mannen däremot lade sig
tillsammans med barnet i sängen och kvarstannade där i fyrtio dagar,
under hvilken tid han tog emot besök af släktingar och bekanta,
som kommo för att lyckönska till förökningen af familjen.
Detta sällsamma bruk har haft en stor spridning särskildt
bland Syd-Amerikas indianstammar. Det har dessutom
förekommit i såväl Nord-Amerika som i Afrika och den Malajiska
archipelagen. Hvad Europa beträffar, har detta bruk fordom varit
gängse på Corsica samt framför allt och till allra senaste tid bland
Pyrenéernas bergstammar såväl på den franska som på den
spanska sidan.
Trollkarlar och »medicinmän» åtnjöto ett stort anseende bland
detta folk, säger Polo, som äfven anför många af desses ceremonier.
Det är i samband med sin redogörelse för denna del af
Bortre-Indien som Polo lämnar en ofta anförd drastisk skildring af det
väldiga slag, som kort förut utkämpats i dessa trakter mellan
storkhanen och den mäktige konungen af rikena Mien och Bangala,
d. v. s. Bengalen.
Konungen förfogade öfver 2,000 stora stridselefanter, hvardera
på ryggen försedd med ett trätorn, rymmande 12 till 16 män, samt
6,000 krigare till häst och till fots. Tartarerna däremot hade
endast 12,000 ryttare, men segrade dock, hufvudsakligen i följd af
sin kloka taktik att med sina pilskott oskadliggöra elefanterna (för
hvilka deras hästar i början skyggade tillbaka), innan de inläto sig
med sina öfrige motståndare. »Handgemänget var förfärligt. Larmet
och vapenbraket voro så starka, att man icke skulle kunnat höra
åskans dån,» säger Marco. Efter slagets slut infångade Tartarerna
(méed tillhjälp af de besegrades folk) 200 af elefanterna, som tagit
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
