Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polos efterföljare. Mandeville. Conti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 1463
Den nyare, verkligen sakkunniga kritiken har emellertid visat,
att »Mandeville», som onekligen varit en mycket beläst man, utan
minsta försyn »lånat» den största delen af sitt stoff från 1300-talets
missionsresande, framför allt ODORIC AF PORDENONE. Den litteräre
fribrytaren tyckes däremot icke hafva känt till MARCO PoLOS
reseberättelse, från hvilken han annars säkerligen kunnat hämta åtskilliga
ingifvelser.
Mandeville nöjde sig emellertid icke med att oförändradt
anföra de fakta, som han tagit från andra »resebeskrifningar», utan
han »förbättrade» dem genom allahanda tillsatser, bl. a. hämtade
från dåtidens sagolitteratur, t. ex. »historien om den sköna Melusina»,
de tokigaste riddarromaner och ej minst den vidtberömda »
Alexandersagan». Stundom tyckes han hafva direkt anlitat sin egen, på
fantasier så rika fatabur.
Trots allt hade Mandeville lyckats anslå den rätta strängen
hos Västerlandets okunniga och lättrogna folk: deras kritiklösa
smak för äfventyrliga berättelser. Hans bok blef en verklig
»folkbok» och gjorde exempellös lycka. Dess framgång var
ojämförligt större än Marco Polos mera nyktra och sanningsenliga
berättelse, hvilken ju länge beskylldes för att vara allt annat än
tillförlitlig.
Detta visar sig bäst däraf, att Mandevilles ovederhäftiga
sammelsurium förekommer i många hundratals afskrifter, under det att
manuskript af Marco Polos och andre sannfärdige resandes
berättelser äro vida sällsyntare. Ja, man har menat, att näst bibeln
Mandevilles resor var den mest lästa boken under öfvergångsperioden
från medeltiden till nyare tiden! Mer än ett 40-tal upplagor på de flesta
europeiska språk hade dessutom till början af 17:de århundradet i
tryck utgifvits. (British Museum i London äger omkring 100
upplagor af boken.) En af bokens egenheter är för öfrigt, att dess
författare ständigt slår omkring sig med (ofta oriktigt citerade)
bibelspråk. Detta var naturligtvis något som tilltalade den okunniga
bigotta allmänheten på hans tid.
Af de märkvärdigheter, som Mandeville berättar sig själf hafva
sett, skola här blott några anföras. Han var, säger han själf,
den förste, som lärt känna det märkvärdiga tartariska lammet,
som utvecklade sig i det inre af en melon- eller kalebassliknande
frukt. . När denna var mogen, sönderskar man den och fann då
däri ett litet fullt utbildadt djur med kött, ben och blod, alldeles
liknande ett lamm, endast med undantag af att det saknade ull. Djuret
åts sedan tillsammans med frukten.
Vidare hade Mandeville påträffat snäckskal, så stora, att de
tjänade till bostad åt flera människor. Likaledes hade han erfarit,
att diamanter, som utsattes för majdagg, uppnådde på några
få år betydande dimensioner. På väggen af den stora salen i
konungapalatset på Java hade han sett afbildad hela Holger Danskes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
