Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första perioden (Gamla tiden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
f. Kr. återfick en del af sitt rike. Peschel
har kallat honom den bäste kännaren af Afrika i
forntiden, och Plinius ger honom samma vitsord ifråga
om Arabien. Hos honom finna vi Nilen hänga samman med
Niger, en mening som härskade under hela medeltiden
och ännu icke var fullt uppgifven af Mercator.
Den romerska litteraturens störste man, C. CORNELIUS
TACITUS från Terni i Umbrien (omkr. 54–118 e. Kr.),
blef genom sin berömda skrift Germania äfven Roms
förnämste geograf. I detta arbete, som sannolikt är
skrifvet år 98 e. Kr., har han samlat allt hvad man
då visste »om Germaniens läge, seder och folk»,
såsom boken också kallas, och särskildt är det
en ovärderlig källskrift med hänsyn till den
forngermanska etnografien. Som Tacitus aldrig själf
besökt Germanien, måste han hafva erhållit sina
underrättelser dels från romare, som uppehållit sig
där, dels från germaner, som funnits i Rom, dels har
han möjligtvis äfven ägt litterära källor, om hvilka
vi nu intet känna[1].
Taciti Germania är delad i tre afdelningar. De
första fem kapitlen tala om landets läge och
gränser, beskaffenheten af dess mark, dess invånares
härkomst o. d.; därefter behandlas i den andra delen
(kap. 6–27) germanernas seder i allmänhet och i den
tredje (kap. 28–46) följer slutligen ett uppräknande
af de enskilda stammarna samt olikheterna i seder
och bruk dem emellan. – Germanerna voro enligt
Tacitus landets urinvånare, och som skäl för denna
åsikt framhåller han bl. a., att inga främlingar
skulle vilja flytta till ett så fult och hårdt
land[2].
De sönderfalla i tre hufvudafdelningar:
ingævonerna närmast oceanen, hermionerna i midten
och istævonerna i det öfriga landet; dock voro
äfven marser, gambrivier, svever och vandaler
gamla stamnamn. Namnet germaner hade från början
gällt en enda stam samt »nyligen» användts om hela
folket. Äfven keltiska folk bodde i Germanien,
såsom helvetierna mellan Hyrkaniska skogen[3],
Rhen och Main och längre bort bojerna i Böhmen; möjligen
hade oserna invandrat från Pannonien eller också
en del af dem dit utvandrat[4].
På ett annat ställe[5]
omtalar han en annan stam cotinerna, som äfven
voro af galliskt ursprung. Dessa oser och cotiner
synas hafva varit bosatta i den yttersta östern på
gränsen till sarmaternas land i de trakter där Oder
upprinner[6]. Af de många stammarna vilja vi här blott
påminna om dem, som sedan gjorde sig ett frejdadt
namn under folkvandringarna. Frankernas namn träffas
ej hos Tacitus; det antogs senare af ett folkförbund
omfattande flera västliga stammar, hvilket trädde
i stället för det äldre cheruskerförbundet. Icke
heller sachsarne nämnas af Tacitus utan först af
Ptolemæos. De sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
